Livet i det gröna rummet

Jag vet inte hur många gaphalsarna är men gulliga är dem, hussvalornas ungar intill min ytterdörr. Min pioner är gigantiska, större än de någonsin varit förut. Hallonbuskarna har format en egen liten skog. Där är så mycket fläderblommor i trädet att det verkar bryta mot alla naturlagar.



Jag sitter i trädgården där livet är uppenbart och hennes kraft tröstande. Mitt gröna rum omfamnar mig idag. Hon blommar extra vackert, kvittrar och surrar, och gapar hungrigt efter mat. Jag behöver närvaron av det myllrande livet och att det breder ut sig. Jag behöver att dödens närvaro backar undan och drar sig tillbaka efter att ha tagit upp nästan all plats i min tillvaro de senaste åren.


Jag har inga goda sidor och inga dåliga sidor, jag bara är den jag är. Jag har en insida och jag har en utsida, det är allt. Min insida ser ut som trädgården jag format fram under dessa åtta år. Min utsida gör det inte. Inte på något vis alls. Kanske för att jag i det yttre livet stöter på motstånd som jag inte har i mitt inre liv. I synnerhet på de platser vi har gemensamt och förväntas dela.


Det fanns en tid när jag var rädd att jag skulle bli girig eller egoistisk, att jag skulle bry mig mer om pengar och mindre om människor. De rädslorna finns inte längre. Frånvaron av liv och människor har alltid varit det som skadat och brutit ned mig. Att ha en hög med pengar och bara tänka på mig själv kan aldrig kompensera för livet och kärleken, aldrig mätta min hunger efter närvaron av liv, aldrig göra mig lycklig.


Jag bor hellre i en koja och håller värmen genom att kramas med den jag älskar, än lever i ett slott med skilda sovrum. Det är, har varit och förblir min inställning till vad ett liv i kärlek är. Kärleken kan aldrig ersättas av välstånd. Kärleken kan aldrig ersättas av ett självförverkligande. Kärleken är och förblir ett utbyte av livets närvaro i var och en av oss.

Och den som bor i ett slott måste lägga mycket av sitt liv på att tjäna pengar och upprätthålla värdet av sina ägodelar. Det blir nästan inget liv över till kärleken då. Och den som funnit kärleken är inte intresserad av att förvalta slott utan av att föröka och leva i kärleken. Så nej, det går inte att ha både ock, för de två inställningarna slår ut varandra. Det går inte att både tjäna döda ting och att tjäna livet. Antingen lever vi för kärleken eller för vårt eget personliga välbefinnande.


Inne i huset är det tyst och tomt. Ingen kattsand att sopa upp. Inga mer katthår i soffan att reta mig på. Också min närvaro försvinner sakta ur rummen. Min själ besjälar de döda tingen medan jag är närvarande, men när jag går tar jag själen med mig. Hon stannar inte i väggarna. Guds frid kanske gör det däremot.

Men i trädgården, om den fortsätter att skötas med kärlek, då lever spåren av mitt liv och min besjälande närvaro vidare i det jag sått, planterat och vårdat.


Marie



15 views0 comments

Recent Posts

See All

Marie Ek Lipanovska