• Marie Ek Lipanovska

Livets träd

Jag njuter av solens varma strålar där jag funnit en plats i lä. Småfåglarna sjunger så vackert för mig. Naturen bjuder på ett välbehövligt lugn. Jag ser att molnen tornar upp sig och kommer att skymma solen om en stund. Det är bara att acceptera, för de kommer att segla förbi och lösas upp till slut.


Just nu, är det enda jag har. Och just nu skiner solen, grannens skällande hund har tystnat, småfåglarna är livliga och bjuder på skönsång. Jag njuter av det lilla, men ack så värdefulla, som själva livet erbjuder mig.


Jag skulle ha träffat en vän idag. Men igår i kyrkan stod jag och samtalade med en besökare som berättade att han hade varit utomlands, och därmed stängde han dörren för mitt möte idag. Min vän tillhör riskgruppen. Men kanske var det mötet ändå en gåva, för jag känner mig inte riktigt kry idag. Och det värsta tänkbara skulle vara att jag smittade min vän.


Jag lever ett liv där min vardag inte berörs speciellt av pandemin. Jag går inte iväg till ett arbete och träffar inte människor varje dag. Jag är varje dag med mig själv såsom andra nu tvingas vara. Jag hushåller med mina resurser och lever av det jag har. Därför är jag rustad både fysiskt och emotionellt för pandemin. Oron får inte fäste. Rädslan slår inte rot. Jag tar det hela med ro och noterar att pandemin bekräftar det jag redan vet, att det mest värdefulla i livet är den fysiska kontakten med andra människor. Att krama mina barn och mitt barnbarn, att spela kort med min mamma, att umgås med mina vänner, att gå i kyrkan, att pussas och att kramas. Allt det vi människor nu måste undvika en tid. Men kanske ligger där en välsignelse i det. Kanske blir vi påminda om att livet inte kan köpas och närhet inte ersättas. Kanske kan saknaden av varandra väcka liv i en tillräckligt stark längtan efter att leva mer i närhet och ömhet, och mindre i den virtuella illusionen om att vår mänskliga kroppslighet är något vi kan ignorera.


Jag bakar numera gärna bullar. Häromdagen knäckte jag min slickepott. Bakplåtspappren börjar ta slut. Mitt bakpulver likaså. I affären igår fanns inte det jag behövde. Människor hamstrar, och med det kommer garanterat mycket mat att få kastas. Så jag får smörja en form istället för att använda bakplåtspapper när jag bakar. När bakpulvret är slut har garanterat någon granne eller mina barn så det räcker även till mig. Slickepotten får jag klara mig utan tills dess jag kan köpa en ny. Jag får laga mat på det jag har hemma, istället för att laga den rätt jag är sugen på. Det är inte värre än så. Pandemin går över. Ingenting varar för evigt.


Trots att hela himmelen nu är täckt av ett grått molntäcke kan jag skymta ljuset bakom det. Och vinden är min vän. Den både drar upp täcket och ner täcket. Ljuset består.


Fåglarna hör jag, men jag ser dem inte. De gömmer sig på åkern bredvid. Gräset växer fastän jag inte kan se det. Hyacinterna och påskliljorna har slagit ut i blom. Våren är på god väg. Naturen sätts inte i karantän. Fåglarna isolerar sig inte. De fortsätter att sjunga för oss. Liksom träden och buskarna knoppas och blommorna blommar för oss. Kanske kan även det vara en väckarklocka i dessa tider, att vara mer rädda om vad naturen så frikostigt ger oss. För utan hennes liv dör vi alla.


Det är skönt att sitta ute i den friska luften. Dagsljus och frisk luft gör mig gott. Kanske är jag smittad, eller så är jag bara lite allmänt trött och seg. Jag ger mig själv extra omsorg och avstår från att komma mina medmänniskor närmre än ett blogginlägg eller ett youtubeklipp ett tag framöver. Jag nyser i armvecket och accepterar att jag inte vet om det är solljuset som kittlar mig eller ett litet virus. Jag hör bilar på avstånd, livet fortgår, om än kanske i ett lugnare och mer eftertänksamt tempo.


Det är fastetider och lite oväntat tvingas jag fasta på det jag älskar mest, att kramas med dem jag älskar. Vi människor är otroliga på att ställa om och vänja oss vid det som är. I nöd blir vi uppfinningsrika och oftast mer omtänksamma om varandra (när den första vågen av rädsla och girighet lagt sig). Trots allt är det en instinkt, att rädda sig själv först. När den rädslan insett att faran är över, då brukar den vändas utåt mot andra för att se att alla andra också klarat sig. Människan är inte ond, hon är bara rädd om sitt liv. När människan har allt hon behöver för att känna sig trygg skiner oftast godheten igenom. Det är fruktan som är människans värsta fiende, inte ett virus.


Pandemin kommer att få konsekvenser under en lång tid framöver. Vi människor styr inte över liv och död. Men kanske är det nu vi ges möjligheten att börja om och göra rätt, på både individuell nivå och som mänsklighet.


Fäst blicken på det som är friskt och fullt av liv. Det brukar hjälpa. Nuet är starkt nog att bära allt. I nuet kommer problemet och lösningen hand i hand, de står aldrig i konflikt med varann.

Jag tar mig tid till att fyllas av längtan efter att pussas och kramas, och att åter ta i hand.





Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now