• Marie Ek Lipanovska

Martyrskapets slut

De röda kläderna jag fick som barn växer kvinnan långsamt ur. De blir för små. Den vuxna kroppen ryms inte i den dräkten. I den andedräkten. Det är vad dagens teckning visar.


Jag vet inte när det startade, att jag kände att någon måste offra sig för gruppen eller gemenskapen eller världen och att jag var villig att göra det. För jag har också burit på en känsla av att ha blivit offrad i min familj. Att när resurserna inte räckte till i form av pengar, omsorg eller ork, då gick det ut över mig. Jag blev utan och fick själv lära mig att söka och tillgodose mina egna behov. Det sistnämnda har jag sedan återupplevt i all oändlighet i relationer, att mina behov inte blir tillgodosedda hur mycket jag än kommunicerar dem.


När jag tittar tillbaka på mitt liv vill jag bara hålla om flickan och kvinnan i mig och säga: Det är inget fel på att bry sig om andra och vara beredd att försaka, men det är helt förödande i relationer med människor som har sig själv i centrum. Du kommer att utarmas av deras egoism.


Återupprättelsen dag 20 av 28


Jag har sällan känt mig som ett offer. Snarare som en martyr. Ibland självpåtaget och ibland pålagt mig. Därför passar den röda klädseln bra. Det är martyrernas färg.


Sedan jag var väldigt ung har jag känt mig som Rödluvan. Att min uppgift var att se andras behov och hjälpa till att tillgodose dem. Jag har därför stått upp för klasskamrater som har mobbats, sagt ifrån till okända människor på stan som gjort någon annan illa, fört arbetskamraters talan inför kränkande chefer och gett människor en möjlighet att använda sin egen röst för att berätta sin version av sanningen i tidningar, böcker och poddprogram.

Jag har mött väldigt många vargar och fått ta smällar som inte var mina. Och en hel del gånger har jag upplevt sorgen över att de vars talan jag fört lämnat mig ensam med vargen. Feghet är inte en egenskap jag hyllar hos människor och jag har ingen förståelse kvar för människor som överger i de svåra situationerna och offrar mig för att rädda sig själv.


I mötet med Jesus har jag för första gången fått uppleva att någon står upp för mig. Jesus för min talan när jag är som ett barn; försvarslös, i underläge och värnlös mot de egoistiska krafter som styr överallt, i människor och i vårt samhälle. Jesus är den förste som på eget initiativ tagit smällar för att jag inte ska fara illa. Jesus offrar sig för mig. Han går i döden för att jag ska ha en möjlighet att leva ett fullgott liv som människa. Jesus ser till mina behov och vill tillgodose dem. Jag behöver inte ens säga vad jag behöver, han ser det själv, han känner mig och han vill att jag ska må bra.

Jag vet att det är så, för den blicken och det hjärtat har jag haft sedan jag var en liten flicka. Jag gissar att det är en gåva från Gud som jag har fått. Jag ska bara lära mig att ge mina frukter direkt till Jesus så får han dela ut andens frukter till de behövande. Då räcker min omsorg om miljön och människorna till så många fler.


Martyrskapet är över. Jesus står nu på den plats jag gavs som barn. Han är den som ser vad andra behöver och ser till att var och en får det.


Om bara en timme ska jag jobba i kyrkan. Min idé om Skapande Verkstad, en liten grupp med människor som vill mötas i det konstnärliga och så ta upp platsen i sina liv, den togs emot och är nu verklighet. Klockan 16 idag startar gruppen. I kyrkans lokaler. Församlingen står för materialen. De ordnar enkel fika. En kvalificerad konstnärlig medledare har jag. Och jag får lön för mitt arbete. För mig är detta ett helt nytt sätt att tjäna Gud. Det är inte längre jag som ska stå för allt. Jag ska bara vara där som den konstnär jag är, med den kärlek jag har för Gud och för att skapa ihop med honom, tillsammans med min självklara omsorg om människor och min längtan efter att de kliver fram och tar sin egen plats i vår värld. Det känns riktigt bra. Jag har tillochmed lockat håret för jag kände att i hela mitt liv har jag velat göra mig fin för män, nu vill jag göra mig fin för dessa kvinnor. För kvinnans blick är lika värdefull som mannens.


Kram,

Marie