• Marie Ek Lipanovska

Min hänsynslösa kärlek och förföljelse

Jag sitter ute i den molniga midsommarmorgonens kvava fuktiga luft. Ännu i pyjamas, med håret i en fläta, efter att ha läst de dagliga andaktsböckerna. Katten ligger intill mig på trädgårdsplattorna, en sädesärla vandrar runt i gräset. Ljudet av bilar från motorvägen blandas med olika fåglars ivriga kvittrande. Jag har alldeles nyss meddelat min själasyster Lisbeth att jag känner mig vissen både fysiskt och psykiskt idag, att magen ännu är öm efter de gräsliga smärtorna igår. Därför har jag ställt in vårt planerade midsommarfirande ihop. Beslutet gör mig både sorgsen och lättad. Varje ny dag kräver sina egna val.




Första gången jag som barn sade att jag hade ont i magen togs jag säkert på allvar. Jag minns att jag och mamma åkte in mitt i natten på akuten flera gånger under mina tonår. Jag har aldrig blivit fri från de plötsliga smärtor som kan uppstå. I 40 år har de kommit och gått. Jag har försökt förstå vad som orsakade dem från början, hur jag kan lindra när de kommer och vad som orsakar dem nu, fyra årtionden senare. Det gör inte mindre ont nu, enda skillnaden är att jag vet att jag överlever. När smärtan är som värst vill jag bara dö. Vad som helst bara jag slipper ha så ont.


Kanske är det så att när man säger för tusende gången att man har ont, då tror människor att det inte är så farligt. Egentligen borde det vara tvärtom. Smärta är inte normalt, det är inget en människa ska vänja sig vid. Inte heller jag. Det blir inte mindre smärtsamt den tusende gången, snarare tvärtom, det blir sårigare och sårigare, och smärtan går djupare och djupare.

Att känna som jag kände igår när jag låg i fosterställning och grät hejdlöst och önskade livet ur mig själv, är en mycket stark varningssignal. Det var min mammas födelsedag, hon blev 89 år, men jag orkade inte ringa. Idag är det midsommar, men jag orkar inte fira. Det spelar ingen roll vad det är för dag, smärtan tar ingen hänsyn till sådant. Kraftig fysisk smärta leder också till att jag blir psykiskt nedslagen och känslomässigt extra sårbar. Jag blir hudlös och värnlös.


Jag tycker att jag verkligen försökt vara hänsynsfull mot detta som gör ont i min mage. Jag lever som jag gör idag, med så lite press och stress jag kan planera för, av kärlek till mig själv, för att inte orsaka och tillfoga mig själv onödig smärta. Jag har valt att fokusera på att arbeta med sådant som fungerar även om jag har en svår dag, där det svåra också kan användas konstruktivt när jag skriver, tecknar och målar. Som nu, när jag är närvarande med det som ännu gör ont i mig, som är ömt och sårbart. Jag skriver för att sätt ord på smärtan, för att fokusera på hjälpen jag behöver från Gud, för att få klarhet och riktning. Att fly är nämligen inget alternativ.


Vi lever i en kultur som mer än tidigare skammar och skuldbelägger människors utsatthet, sårbarhet och värnlöshet. Vi luras att tro att alla människor har samma förutsättningar och möjligheter, från barnsben, som vuxna, och också när vi är friska eller sjuka. Så är det inte. Det skiljer sig drastiskt.

Nyandligheten saknar också den ödmjukhet och mänsklighet när den påstår att vi själva kan påverka allt. Den är mer narcissistisk än något annat, självtillräcklig och hänsynslös. Den uppmuntrar till att vi ska vara vår egen Gud. Genom att affirmera positivt så helar vi oss själva. Genom tapping blir vi fria. Metoderna lovar mer än de kan leva upp till. De "nya" tankar andligheten ofta förkunnar kommer ofta från Jesus, men hans namn nämns inte. Istället skriver man under med sitt eget namn.


Denna midsommarafton lägger jag ner alla krav på mig själv. Jag kan lära mig att förstå vad som orsakar mig smärta, men det sår jag bär i min mage kan jag själv aldrig hela. Det är resultatet av en otrygg hemmiljö under mina första år i livet med en alkoholiserad pappa. Följt av flera stora förluster innan jag fyllde sju år. Därefter år av obearbetad sorg och en djup känsla av att som liten flicka vara övergiven med min egen smärta och tunga känslor. Utöver det, mottagaren och bäraren av andras svåra känslor. Jag var utbränd i mitt känsloliv innan jag blev tonåring!

Ännu en gång ligger nu det såret alldeles öppet i min mage. Fastän jag trott att jag (själv) helat det. Jag tänker inte affirmera och inbilla mig att det läker mitt sår. Jag tänker gå till Jesus med min inre tonårsflicka och hennes djävulska magsmärtor, såsom den kanaaneiska kvinna gjorde för 2000 år sedan.


"Därifrån drog sig Jesus undan till området kring Tyros och Sidon. En kanaaneisk kvinna från dessa trakter mötte honom och ropade: »Herre, Davids son, förbarma dig över mig! Min dotter plågas svårt av en demon.« Han gav henne inget svar. Då gick hans lärjungar fram och bad honom: »Säg åt henne att ge sig i väg, hon går ju bakom oss och ropar.« Han svarade: »Jag har inte blivit sänd till andra än de förlorade fåren av Israels folk.« Men hon kom och föll ner för honom och sade: »Herre, hjälp mig.« Han svarade: »Det är inte rätt att ta brödet från barnen och kasta det åt hundarna.« – »Nej, herre«, sade hon, »men hundarna äter ju smulorna som faller från deras herrars bord.« Då sade Jesus till henne: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.« Och från den stunden var hennes dotter frisk." (Matteusevangeliet 15:21-28)


Jag har ropat med den kvinnan i flera år: "Herre, Jesus Kristus, Guds son, förbarma dig över mig!" Jag har sagt vad som plågar mig. "Demonen" är otro. Den otro jag växte upp i. Min pappas avsaknad av en tro på Gud. Alkoholen var hans Gud. Min familjs avsaknad av en tro på Gud. De vilade i självtillräckligheten. Därmed en total avsaknad av den villkorslösa kärlek som kan bära maktlöshet och sårbarhet, som kan hela, bota, trösta, lindra och ge förnyad kraft. Som kan rädda ett barn och få en familj att tillfriskna.


Jesus har inte svarat mig. Liksom han inte svarade den kanaaneiska kvinnan först. Men jag har fortsatt att ropa så hänsynslöst som bara en mamma som kämpar för sin skadade lilla oskyldiga flicka kan göra. Och det har funnits manliga lärjungar som velat få bort mig. Men dem har jag struntat i. Ingen man, lärjunge eller ej, kan ändå bota min inre lilla flicka.


Så med den kanaaneiska kvinnan faller jag nu ner på knä inför Jesus och säger: "Herre, hjälp mig." Och när han kallar mig för hund och pekar på att jag inte tillhör de förlorade fåren han blivit sänd till, då svarar jag att det är okej att jag inte tillhör de utvalda och inte får sitta vid det dukade bordet. Jag nöjer mig med smulorna av den villkorslösa kärlek han dukar fram, för de smulorna innehåller mer än om jag fick ta emot hela mänsklighetens samlade kärlek. Jag vill inte bära min familjs otro, inte någon mans otro, inte någon människas otro, inte min egen otro. Jag vill bära trons smulor i min arma mage. Smulor jag bara kan ta emot. Från ett bröd jag inte själv kan baka. Livets bröd. Jesus själv.


Jag kommer att fortsätta förfölja Jesus. Hänsynslöst. Som en hund som följer efter sin husse. Jag kommer att gå hack i häl på de manliga lärjungarna och fortsätta ropa: "Herre, förbarma dig över mig!" Och när de ber Jesus att schasa bort mig, och han svarar mig att han blev sänd att leda dem, de förlorade fåren, då kommer jag att falla ner vid hans fötter och be: "Herre, hjälp mig!" För Jesus behöver inte utvälja mig för att jag ska förstå att jag är förlorad på egen hand. Jag kommer att ligga under bordet, intill hans fötter, och fånga varenda smula som faller från hans uppdukade bord. Han kommer att klappa mig under bordet och njuta av värmen från min ständiga närhet. Med tiden blir jag hans bäste vän för kroppen behöver tid för att läka. Och en dag när jag ätit så mycket att flickan i magen tillfrisknat kommer han att kalla fram mig att gå fot vid hans sida. Då kommer Jesus att säga: »Kvinna, din tro är stark, det skall bli som du vill.«

Från den stunden kommer flickan i mig att vara frisk och sammansmält med den kvinna jag är idag. Då är smärtan borta, för att jag valde att tro på honom och följa honom, för att det är min djupaste längtan och Guds vilja för mig. Och jag behöver inget koppel för att vara honom trogen. Jag som gick sist och ropade på hjälp kommer att gå längst fram i ledet tyst och stilla. Vem vet, kanske blir jag med tiden som en vallhund som kan samla ihop och leda hans får ut ur det slaveri som otron alltid leder till.


Glad midsommar till er alla.

/Marie





Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now