• Marie Ek Lipanovska

Min och mitt och mig

Du Herre, visste mig innan

jag trädde in i min moder.

Du formade mig för detta liv.

Din är Anden i mina lungor.

Mitt namn står skrivet i din bok.

Kvinna är jag till min kropp.

Själen viskar:

Älska mig. Älska mig. Älska mig.

Mitt hjärta inväntar Kärleken.

Du tecknar framtiden i detta nya liv.

Mitt liv är en lovsång till Kärleken.



Tänk att livet ska vara så svårt att leva. Jag söker tröst i de skira tomatplantorna som står i mitt sovrumsfönster. Jag bär sorg idag. Tårarna rullar in från det öppna havet och når min ögonstrand. Ord kan binda oss samman och ord kan beskriva distansen mellan två människor. Ord kan knyta band och ord kan visa att det saknas något som håller oss samman.


Gud orsakar aldrig sorg. Bara människor gör det. För Gud är alltid i relation, ett med en människa genom ett starkt och tydligt kärleksband.


Min son var här alldeles nyss och hämtade sin bil som jag har lånat. Han är min son. Inte min som en ägodel, utan min genom den gåva han är till mig från Gud och mins sons pappa.

Jag var hos min mamma igår och putsade hennes fönster och städade hennes balkong. Min mamma, som i att hon har burit och gett mig mänskligt liv.

Kvinnor kom igår morse för att delta i min meditationsgrupp. Jag är den sammankallande och den som bereder plats och rum för själens möte med Gud. Meditationsgruppen är min kallelse.

Sötnosen är min skapelse. Ingen annan än jag kan ge bild åt hennes liv. Hon är levande i min kropp och själ.


Min och mitt och mig är vackra ord när de har sina rötter i kärleken, i ett förvaltarskap av en gåva vi fått, inte i ägande eller för något konsumtionsändamål.

Älska mig. Älska mig. Älska mig. Så ropar min själ varje dag riktad mot Gud. Hon tycks inte ha några andra ord. Det är lätt att tänka att min själ är egoistisk och istället borde ropa till Gud: Jag älskar dig. Jag älskar dig. Jag älskar dig. Men min själ är visare än så.

Gud ber mig inte returnera gåvan jag fått av honom. Gud ber mig ge den vidare. Min själ ropar: Älska mig. Gud svarar: Jag älskar dig. De orden ska jag ge vidare med mun och händer till mina barn, min mamma, till kvinnorna och till Sötnosen. Till de mina. Och en dag till den man som säger: Du är ... min älskade.


Jag är inte längre rädd för att knyta riktigt djupa kärleksband. Jag är inte rädd för den anknytning som sker i djupet av mitt nakna längtansfulla hungrande hjärta. Jag vill inte leva utan den riktiga kärleken för att så undslippa den brutala sorg som kommer när ett sådant band klipps eller knyts upp. Jag vill leva livet fullt ut, inte med fallskärm, livrem och hängslen. Naken i sanningen, inte iklädd ett försvar.


Med egna ögon har jag sett och med egna öron har jag lyssnat till vad det gör med en människa när hon skäms för sin längtan efter att vara älskad både av Gud och människa. Jag är vittne till vad det gör med en kvinna. Jag är vittne till vad det gör med en man. Vilka självdestruktiva handlingar det leder till och vilken smärta den skammen orsakar för både kropp och själ. Det räcker att jag bevittnat deras lidande och den förlust av intimitet, närhet och en riktigt djup anknytning till en människa som skammen och rädslan ställt sig i vägen för. Jag tänker inte fortsätta längre på den vägen. Den är förnedrande för oss människor. Den separerar oss från både Gud och människor.


Här viker jag av och börjar vandra min väg.


Kram,

Marie