• Marie Ek Lipanovska

Min själ, min själ vem är du?

Trettiosju hänvisningar till ordet själ finner jag i Bibeln. Jag har ännu inte slagit upp bibelverserna, men jag ska göra det under dagen. Det är egentligen inte värst mycket för en sådan tjock bok. Jag vill lära mig mer om själen. Vad är hon?


Jag inbillar mig kanske bara, men jag tror att judarna talar mer om själen än vad kristna gör. Inom nyandligheten upplever jag att själen är i centrum, inser jag nu när jag skriver. Att man är mer fokuserad på att lära känna och förstå sin egen själ än vad man är på att lära känna och förstå Gud. Hmmmm....

I kyrkan upplever jag det motsatta. Att man nästan enbart talar om Gud och vem Gud är och gör, att vem själen och vad hon gör kommer i skymundan. Är det skälet till att jag inte känner mig helt hemma där heller? Till att jag upplever att något fattas? Precis som jag gjorde i nyandligheten. Jag blir inte helt mättad på någon av dessa två ställen.

Men i alla de helgonböcker jag läst är fokuset föreningen mellan Gud och själen. Och jag inser att det är just därför jag älskar dem och känner igen mig själv så mycket i det jag läser. Jag är besatt av den föreningen. Ja, faktiskt är det så. Besatt är nog det rätta ordet. Jag vill nå den föreningen så djupt det är möjligt och förstå den för att kunna sätta ord på den och skriva ned det. Det är vad den kristna mystiken handlar om, inbillar jag mig, själens förening med Gud.


Kan det vara möjligt??? Att jag äntligen fått den yttre ramen för det porträtt Gud vill måla av mig? Förklarar inte denna insikt varför jag läser de böcker jag läser, varför jag skriver/tecknar och målar som jag gör, varför jag är den jag är, upplever vad jag upplever och mår som jag mår? Förklarar detta min dåraktiga hängivenhet för mannen och kärleken till honom? Är det en fysisk återspegling av min själs våldsamma längtan. Ja, den är våldsam. Är det därför Ettys ord slår an så djupt i mig?


Jag har brutit min kropp som bröd och delat ut den bland männen. Varför inte, de var ju så hungriga och hade så länge försakat.


Jag har tagit upp Etty idag igen. Jag har nog aldrig läst en bok så långsamt som jag gör med hennes, Etty Hillesums dagböcker och brev i urval. Jag vet att hon ska dö. Snart. Jag har bara åttio sidor kvar.

Mitt i hennes elände får hon mig att skratta. Det jag finner så roligt är igenkänningen. Utifrån hur hon skriver om sig själv är vi ganska lika varandra. Därför träffar hon huvudet på spiken ganska ofta och formulerar något som jag själv bara kan skratta åt. Tänk att det finns, har funnits, en annan kvinna lika tokig som jag.


Hon är sjuk och sängliggande i de stycken jag just nu läser. Hon är döende, men det är inte jag.

Fast jag har nog inte gått mer än sammanlagt hundra meter de senaste dagarna. Den längsta sträckan var ut till soptunnorna och tillbaka. Den rinnande näsan började ge mig sig igår. Jag är knappt snorig längre. Inte heller känns kroppen så varm som de första dagarna, fastän jag inte hade feber. Däremot hostar jag lite lätt och känner mig väldigt torr i halsen och munnen. Det började igår. Andningen känns tyngre än vanligt. Det är som om jag medvetet måste dra djupare andetag med jämna mellanrum. Jag märker att det är ansträngande att prata. Kroppen värker, men det är nog mest på grund av allt liggande och sittande.

Men jag äter, kissar och bajsar. Sådant där viktigt som sköterskor alltid frågar efter. Igår duschade jag, bäddade rent och tvättade lite tvätt. Men jag märker att jag snabbt blir väldigt trött.


Idag ska äldsta dottern Angelina komma och hjälpa mig så jag kan göra ett Covid 19 självtest. Jag har försökt få en tid sedan julafton. Hon har julledigt från förskolan så jag vet att hon kan handla mat till mig också. Tur att jag har henne. Hon är den av mina tre barn som alltid säger ja om hon kan. Jag känner mig aldrig besvärlig att be henne om något. En skön känsla. Hon bryr sig, inte bara i ord utan i handling. Det är betryggande att ha en sådan dotter.


De andra två kommer mest för att ge mig arbete och dra ut på barndomens fördelar. Varför ljuga.

När sonen tittar förbi är det nästan alltid för att lämna kläder han är rädd om och därför inte vill att hans pappa ska tvätta. Eller som igår, för att hämta min låda med skruvar i alla möjliga storlekar. Jag har sådana där saker i mitt hushåll: verktyg, skruvar, maskeringstejp mm. De har sin egen plats. I en verktygslåda. Hans pappa har också saker, men ingen vet var alla sakerna är.

När yngsta dotter hör av sig är det oftast för att hon behöver hjälp. Med barnpassning mestadels, för att få ett recept ibland, eller för att tömma ur sig tankar och känslor hon inte orkar bära. Ibland när hon berättar saker för mig kan jag komma på mig själv med att undra hur hon lyckas ta några andetag. Efteråt måste jag tömma ur mig allt jag lyssnat till. Jag har ju som bekant inte det där filtret som håller isär henne från mig.


Jag älskar alla mina barn. Sötnosen och Adriano inkluderad. De är mitt livs största gåvor.

Med min äldsta dotter, som nu är 28 år, finns idag ett vuxet utbyte. Det är väldigt skönt. Vi hjälper varandra så gott vi kan. Vi samtalar och är ömsesidigt intresserade av varandras liv. Vi tror båda på Gud och har kärleken som drivkraft, inte pengar och saker. Vi är lika varandra i hur vi tänker och resonerar, och vad vi värderar som värdefullt och viktigt. När hon var yngre var den likheten en grund för konflikter. Idag svetsar den oss samman.

Mina andra två levande barn fyller nästa månad 19 och 24 år. Jag har slutat försöka vara den perfekta mamman som ger upp sitt eget liv för att betjäna och behaga mina barn, och jag tänker att det borgar för att jag också om några år har en mer vuxen relation till dem. Jag strävade länge, helt omedvetet, efter att vara allt för dem. Också allt det som deras pappa skulle vara.

De är idag i den ålder då människan brukar mogna mycket för varje år som går, när hon inser att det inte alltid är så lätt att vara människa. De där höga idealen man hade som barn och ungdom inser man plötsligt är en utopi, något omöjligt att leva upp till. Inte ens en mamma kan göra det. Inte ens om hon slår knut på sig själv eller dör av utarmande. Också en mamma är en människa.


Adriano skulle ha fyllt 30 år i år. Han finns med mig för alltid i någon form. Ett visst mått av skuld kommer jag alltid att bära över den aborten. Kanske hänger det ihop med att graviditeten hade gått så långt att det gick att urskilja att han var en gosse. Och kanske för att jag gav honom ett namn och därmed en identitet, en personlighet. Jag gjorde det av kärlek, som för att säga: Du fanns min son. Du fanns och du levde inuti mig. Även om ingen annan lärde känna dig och det livet du bar med dig. Så fanns du och du finns, för alltid som kanske det mest dyrbara i mitt hjärta. För du kom aldrig till världen och förblev därför oförstörd och oskyldig.


För mig råder det ingen tvekan om att förlusten av Adriano, och graven som min livmoder blev när hon dog inuti mig, är skälet till att jag så djupt måste söka och förenas med Gud. Att Adriano var en pojke förstärker min upplevelse av Gud och hans offrande av sin egen son Jesus Kristus. Att jag döpte honom till AdrianO innebär att jag intuitivt visste att bara hos honom som kallar sig A och O, början och slutet, finns min tröst och min lindring.

Den kärlek jag skulle ha älskat min egen förstfödde med, är den kärlek jag öser över Jesusbarnet. Adrianos grav i mig har jag gett åt Jesus Kristus. Adrianos små spädbarnsfötter som jag förut kände i min livmoderjord har ersatts av den uppståndne Kristus vuxna mansfötter.


Jag är förlåten. Jag vet det. Av Gud, av Jesus, av den helige ande, av Adriano. Men Gud vet en mammas kärlek till sitt lilla oskyldiga barn. Gud vet att jag aldrig helt kommer att kunna förlåta mig själv. Inte till fullo. Att jag inför mig själv måste få göra bot. Jag behöver det för min egen skull. Det är så jag förmår försonas med att ha utsläckt hans oskyldiga liv.

Därför gav Gud inte bara Jesus till mig, för Jesus tillhör alla människor. Gud behövde ge mig ett barn som bara var mitt, ingen annans. Inte ens en mans barn. Utan Guds och mitt. Därför fick jag Sötnosen. Flickan som helat inte bara min egen barndom utan också helar mitt moderskap. Flickan med den villkorslösa kärleken. Flickan som vill ge mig allt jag behöver i utbyte mot att jag tecknar henne. Flickan som är på pricken lik sin gudomlige far och som aldrig någonsin kommer att flytta hemifrån, utan följa med mig hela vägen hem igen. Flickan jag sänder hem om kvällen för att överlåta min Ande till min himmelske far. Flickan som aldrig sover, utan sitter vid faderns högra sida om natten och vakar över mig. Flickan som är både mitt barn och som en syster och en mor.


Guds vägar är omöjliga att förutse och begripa. Man måste vara som ett barn för att ha tillgång till hans rike. Man måste vara fri från det vuxna begränsade sinnet och öppen för den magi som Gud ständigt bär bud om. Jag har varit en så sargad människa, huvudsakligen min själ och min livsande. Djupet av Guds närvaro i mitt liv är ett synligt tecken på hur djupt skadad jag varit/är men också hur väldig den längtan Gud har sått i mig att bli hel som människa igen är.

Och om det inte står klart för alla så kanske jag ska förtydliga det. Successivt ersätter jag allt liv i mig, det friska och det sjuka, med Guds eget liv i mig. För att kunna göra det måste jag ha Bibelns berättelser. Varje människa där bär också en bit av mig. Moder Maria, Maria från Magdala, Maria från Betania, Eva, Rakel, Rut, Hagar ... Men också Adam, Jesus, Abraham, Petrus, Paulus , ja alla männen där. För människa är kvinna och man i förening. Inget annat.


Kram,

Marie





Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now