• Marie Ek Lipanovska

Min spegelbild

Jag ser en vacker kvinna, i den stora spegeln med guldram som står lutad mot väggen i mitt vardagsrum. Hon är brunbränd av vårsolens strålar och det blonda håret böljar runt hennes ansikte efter en lång stund med den varma locktången. Hon bär den svarta klänningen hon trivs så bra i. Hennes långa naglar glänser av klarlack och tånaglarna glimmar av guld i de svarta lacksandalerna. Hennes hud doftar gott av krämen hon smort in sig i. Jag tycker att hon är vacker, väldigt kvinnlig och attraktiv.





Den svarta klänningen har en vid båtringning som framhäver hennes vackra nyckelben. Ärmarna når ner över armvecken, så att gäddhänget döljs, och avslutas med små söta puffar. Klänningen lyfter fram den stora tunga bysten, döljer överflödskilona runt magen, och når till knäna ner över de otränade svabbiga låren.


Varför har jag dessa dubbla känslor för mig själv som kvinna? Hur kunde det bli så här? Jag ser en mycket vacker kvinna när jag möter min egen spegelbild. En elegant kvinna med stort hjärta, en bedårande konstnärssjäl och en skarp hjärna. Jags er en vänlig och mycket varm människa full av ömhet och omsorg. Jag skulle inte vilja vara någon annan. Ändå ser jag också på mig själv med en kritisk blick. Alltför stora hängiga bröst. En sladdrig tjock mage. Otränade armar och ben. Totalt misslyckad i relationen till män. Lika misslyckad som egen företagare, författare och konstnär.


Jag lever varje dag med dessa två motsatta bilder av mig själv. Min inre verklighet står i total kontrast med min yttre verklighet. Jag kan inte förstå hur den jag känner att jag är inom mig och som jag älskar så djupt och innerligt, kan vara så fullständigt misslyckad, tjock och ful och ensam i det vi kallar världen.


Jag har längtat i hela mitt liv efter en kärleksrelation med en man som låter mig vara den jag är och som är stolt över mig just för att jag är jag. Men istället har jag mött män som valt att inte berätta hur vacker jag är, varken på insidan eller utsidan, och som sällan eller aldrig lyft fram mig och berättat för andra vilken underbar kvinna jag är. För mig är det naturligt att säga till en man jag älskar att han är snygg, sexig och underbar. Det är så självklart att lyfta fram hans goda egenskaper också inför andra. När jag tycker om en man vill jag prata om honom, berätta om kärleken. Men fastän jag alltid varit söt, och tidvis riktigt vacker, så har ingen man velat ge mig de värmande orden. Och trots att jag varit driven och älskvärd och godhjärtad på många sätt, så har jag inte heller för höra det. Men kritiken har de inte snålat på. Inte skuldbeläggandet heller. Jag har tystnat och krympt och tagit åt mig av vad de sagt.


Naturligtvis har jag ställt mig frågan varför i allsin dar jag har nöjt mig med sådana relationer. Det finns bara ett svar. Jag vande mig vid att bli bortvald och åsidosatt redan som liten flicka.


Bilden av mig själv som kvinna är det svåraste för mig att återta, att återerövra. Den jag är inom mig har aldrig riktigt tagits emot och bekräftats utifrån av andra. Jag har aldrig känt mig älskad för den jag verkligen är. Inte av någon man och bara av väldigt få kvinnor. Värst av allt är att det jag tycker är min största gåva och är mest stolt över hos mig själv, är den egenskap som flest människor har ratat och kritiserat.


Jag vill bli fri från denna kluvenhet i min självbild. Jag längtar efter att alla de kritiska rösterna jag fått höra om min person ska falla av mig, en gång för alla. Jag önskar att jag kunde fyllas upp av mer kärlek, så att den räckte till att omfamna min övervikt och min sladdriga kropp, alla de misslyckade relationerna och känslorna av att jag och mitt arbete inte duger som levebröd.


Ofta har jag fått höra att jag är modig. Har jag något annat val? Vad kan jag göra annat än att gå vidare när ännu en relation kraschar? Vad kan jag göra mer än att fortsätta skapa fastän alla resultat uteblir? Om det fanns någon annan väg än framåt, då skulle jag ta den. Men jag har inget val. Det finns inget att gå tillbaka till. Ingen genväg. Inte ens en omväg jag kan ta. Jag är ju den jag är. Och om mitt liv med Gud, i Kristus, inte är vägen jag ska vandra, vilken är den väg jag då ska ta?


Utan mina djupa möten med Jesus vore jag förlorad. Det är där jag ser vem jag är. I Hans blick. I mötet med honom känner jag mig inte kluven. Han älskar mig såsom jag älskar mig själv. Han ser i mig det jag själv ser och tycker om. I Hans blick känner jag mig just så vacker som jag är. I Hans armar visar Han att jag är precis så varm och ömsint som jag känner att jag är inombords. I mötet med Honom får jag vara driftig, skarpsinnig och klarsynt och känna mig uppskattad för det.


Jag är i stort behov av kärlek också från en människa, en man. Jag tänker inte låtsas om något annat, inte ljuga för mig själv eller omvärlden. jag behöver inte smicker. Inte tomma ord. Inte åtrå. Utan en kärlek som låter mig vara den fina kvinna jag är, utan att det tas ifrån mig. Jag behöver en kärlek som bubblar av vackra ömsinta ord som kommer ur hans hjärta lika självklart som ur mitt hjärta. En kärlek som älskar min drivkraft och utmaningen som mitt skarpa sinne är. Jag behöver en kärlek som vill vara mig nära, som vill lära känna mig på djupet och den jag innerst inne är. För det mötet kommer inte att göra en man besviken. I mitt allra innersta är jag verkligen underbar. Jag behöver en mänsklig kärlek som liknar den kärlek jag möter i Jesus.


Min kluvenhet kommer inte inifrån. Den är resultatet av ett dåligt bemötande från främst män. Den kommer inte ur min brist på kärlek till mig själv, utan bristen på kärlek från andra. Att jag lyckats behålla en varm kärlek till mig själv och en fin inre självbild trots allt som hänt, kan bara vara Guds förtjänst. Utan Gud hade den gått förlorad.


Kram

Marie



Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now