• Marie Ek Lipanovska

Mitt liv

Tjock i halsen och lätt snorig vaknar jag. Jag hade det på känn redan igår. Troligtvis har barnbarnet smittat mig med en vanlig förkylning. Det blir därför ingen mässa ikväll i kyrkan och därmed ingen podd denna vecka med äldsta dottern. Morgondagens meditationsgrupp ställs också in.


Jag stannar upp inför detta som nu sker och betraktar mina egna beteenden. Detta är ett mönster. Jag ställer upp och passar någon som är sjuk för att den andre ska kunna arbeta. Det slutar med att jag blir sjuk och inte kan arbeta.


Det är bara en förkylning. Jag lägger inget ansvar på varken min yngsta dotter eller mitt barnbarn. Hon frågade och jag svarade ja. Som jag brukar om jag kan. Och jag ser det mönstret. Jag låter andras arbete gå före mitt, för jag värderar nära relationer högre än arbete och pengar. Men när jag tittar på vad det har resulterat i för mig och mitt liv, behöver jag göra annorlunda framöver om mitt liv ska förändras i den riktning det behöver.


Den närmsta mänskliga relationen har jag alltid försakat. Den till mig själv. Det är som om jag hela livet stått vid ett vägkors och haft väjningsplikt. Den andres hälsa och arbete har jag gett företräde.

När barnen var små var det en självklarhet, men beteendet har fortsatt.


Men när jag blickar tillbaka på mitt liv ser jag att jag har värdesatt andra högre än mig själv så länge jag kan minnas. Jag tror det bottnar i att jag aldrig känt mig som den mest prioriterade personen i någon enda relation. Jag har aldrig varit överst på den andres lista i en nära relation. Jag har aldrig känt mig som den viktigaste personen tillsammans med en vuxen människa. Och den känslan är så vidrig att jag inte velat utsätta andra för den. Jag har velat (be-)visa min kärlek i handling, inte komma med en massa tomma ord. För hur mycket betyder orden "Jag älskar dig" när handlingarna och prioriteringen visar det motsatta?


Återupprättelsen dag 23 av 28.


Mitt beteendemönster kommer ur en brist på att ha känt mig älskad. Mina handlingar grundar sig i min egen erfarenhet av hur frånvaron av den kärleken skadat min känsla av att vara värdefull, betydelsefull och icke utbytbar. Varken mina föräldrar eller männen jag levt med har hjälpt mig att rota mitt värde som människa.

Det har ätit upp mig inifrån och ut när jag ständigt förväntats vänta, för att något eller någon annan prioriterats framför mig.


Det var synd om mig som barn när det visades så lite intresse för mina behov och min person, vem jag var och vad jag gjorde, att jag ensam fick reda mig själv i både känslor, tankar och livet i sig. Det har satt djupa spår. Om jag inte hade varit den som i skolan valdes först på gymnastiken och som var poppis bland killarna vet jag inte hur jag hade överlevt. För där fick jag uppleva känslan av att bli utvald. Men antingen för att jag var duktig eller för att jag var söt, inte bara för att jag var jag. Också det sätter spår. Det planterar tanken om att jag måste vara bland de bästa eller snygg för att jag ska bli vald. Den tanken skänker ingen vila utan sätter en enorm press.


När jag nu har så lite kraft att jag inte kan konkurrera och vara bland de bästa. Och när jag nu är 52 år gammal och ser att jag åldrats 20 år på de senaste sju åren, då är ju båda benen jag stod på kapade. Hur ska jag nu bli vald? Vem vill ha en gammal sliten kvinna med minimal kraft som rasar ihop vid minsta lilla motstånd? Svar: Jag. Jag vill ha mig själv. Jag älskar mig själv. För jag vet något mer om mig som andra inte vet.


Jag vet att min kraft inte sitter i min kroppsliga styrka. Jag är en älskande människa, det är min superkraft. Den kärleken möter man inte främst i mina handlingar. Den kärleken känner den människa som är här, närvarande med mig. I det kravlösa umgänget flödar min kärlek. När jag inte förväntas uppfylla den andres behov. När jag inte ska vara lösningen på den andres problem. När jag inte ska göra vad den andre inte vill göra. När jag inte ska bära ansvaret för den andre.


Jag vet att min skönhet inte sitter i mitt ansikte och min kropp. Skönheten frodas i min själ. Hon som är frid och glädje, ljus, värme och ömhet, omsorg och djup kärleksfull närvaro.

Få vet vem jag verkligen är. Få känner mig. Trots att jag är avklädd. Men jag vet vem jag är. Jag ser därför mina egna mönster. Jag kan urskilja när mina beteenden härstammar ur den gamla bristen på kärlek och när mina handlingar kommer ur kärleken jag har för mig själv och det liv Gud formar i mig.


Jag har ingen väjningsplikt längre. Det finns ingen människa i mitt liv som är viktigare än jag. Mina barn är vuxna, de har ansvar för sina egna liv. Jag är både mamma och mormor, men först och främst är jag en kvinna med ett eget liv som det är tid att leva nu.


Kram,

Marie