• Marie Ek Lipanovska

När heligheten hotas

Jag satt tidigare idag på marken och planterade om mina tomatplantor i större krukor. Mina tankar vandrade kring människan; kvinnan och mannen. En mycket liten sorkunge, mindre än min tumme, kom plötsligt ut ur jordgubbslandet. Den sprang ut och in några gånger medan jag fortsatte fylla på jord. Jag vakade med ett öga så den inte skulle springa in genom den öppna ytterdörren. Till slut valde den att komma hela vägen fram till mig. Några centimeter från min fot satte sig den lilla sötnosen. Så otroligt gullig och ett helt naturligt inslag här på landet, men så skygg att jag sällan ser mer än hålen de gör i gräsmattan.

Det pyttelilla vilda djuret var inte bara sagolikt sött, det kom med ett budskap större än vad någon människa någonsin kommit med till mig. Den sade genom sin närvaro och närhet till mig: Du är inte farlig. Och jag kände hur sanningen om mig äntligen bekräftades. Hur Guds lilla gulliga skapelse nådde ända fram till Guds skapelse i mig. Då kom tårarna såsom de alltid gör när Gud rör vid mig och framkallar mig själv till hudens yta.


I hela mitt liv har jag mött dubbla budskap. Människor har sagt att de blir hänförda i mötet med mig, men att jag samtidigt är skrämmande. Jag har aldrig förstått detta. Vad i mig får människor att känna sig både hänförda och skrämda? Nu vet jag. Det är Gud i mig.


Kärleken är hänförande när den sköljer över en människa, när Gud säger: Du är min älskade. Men den är skrämmande när den sedan säger: Du ska älska din nästa som dig själv.

Kärleken är kravlös i sitt väsen, men för att kunna flöda ställer den krav på oss människor att vi måste ge av den kärlek vi tagit emot. Den behöver ömsesidighet både mellan Gud och människa och människor emellan annars kan den inte leva och föröka sig.


Sanningen är hänförande när den ser rakt in i människans djup med en ogrumlad blick och uttrycker hur dyrbar och älskad människan är. Men sanningen blir skrämmande när den ser rakt in i lögnen som en människa lever i och ber samme person att kliva ut i sanningen, för all lögn leder till död, medan sanningen alltid leder till liv.


Ljuset är hänförande när det lyser upp hur älskad en människa är och hur helig hon är. Ljuset är skrämmande när det lyser upp hur inkrökt en människa är, hur bortvänd hon är från Gud och det pålyser att hon har valt mörkret framför ljuset.


Det inre självet kallar Thomas Merton Gud i oss. Han beskriver det som ett vilt skyggt djur som bara visar sig för oss i avskildhetens stillhet och tystnad när inget främmande finns i närheten. Precis så är det. Jag vet, för jag har mött Gud i mig. Jag har mött mig själv på det djupet, på väsensnivå´.

Mitt väsen är vilt, som i naturligt men inte farligt. Vilt som i att världen inte kan tämja henne, att hon är oförutsägbar, och att endast Gud känner henne och vet hennes plats och uppgift i Skapelsen och i evigheten. Det är något ingen människa kan förändra eller ta ifrån mig.


Några enstaka gånger de senaste åren har mitt djupaste Gudsväsen plötsligt klivit fram och gett sig tillkänna för mig på ett fysiskt kännbart mänskligt sätt. Alla tre gånger har det skett när jag varit ute i naturen. Jag har då fått insikt om att det vilda är allt annat är skrämmande, men absolut hänförande. För att det är oskuldsfullt. För att blicken är helt klar och ser vad jag annars inte ser. Hur naturen är mer än vad jag tror att hon är. Liksom att människan är mer än människor känner till.


Min människa kallar Sötnosen henne för, mitt inre själv, Gud själv i mig. Det är lätt att tro att Sötnosen är Gud i mig, men det är hon inte. Hon är den livsande Gud blåste in i mig när jag föddes som människa och hon är bästa vän med Guds ande och lever i tillit till Anden som sin bäste vän. Hon är alltså frukten av att jag sagt ja till att leva efter Guds vilja. Barnaskapet är alltid frukten av människans ja till att älska Gud helhjärtat och andra människor som sig själv.


Den inre människan i mig som Gud nedlagt och formar fram med sin kärlek är inte skrämmande. Hon är ljuvlig. Jag älskar hennes fridfulla förundrande närvaro. Jag älskar hennes klara nyfikna blick. Jag älskar hur hon ser på tillvaron utifrån ett helt annat perspektiv än jag är van vid. Jag älskar den oskuldsfulla kärleken som strömmar fram ur henne likt en porlande bäck. Hon är inte av världen och kan inte heller leva i den. Där är hon ett byte. Hon kommer nämligen inte med vad världen ger, utan med sig själv, med kärleken, sanningen och ljuset. Det alla behöver, men få vågar eller vill ta emot. För då börjar den stora utvandringen bort från den tillvaro människan idag lever i. När vi anar eller börjar förnimma den inre människan i oss, skatten som Bibeln kallar henne, då säljer vi allt och gör allt vi kan för att söka, finna och leva med den skatten. Världens utbud bleknar bort. Längtan vänds hemåt mot Gud och den vi är i Gud.


Tidigare idag bestämde jag mig för att jag ska slå ihop mina tre bokhäften och publicera dem som en bok. Jag läste igenom och förstod att jag skrivit om själva förkroppsligandet av den avbild som ligger nedlagd i oss alla. Hur ande, själ och kropp vävs samman med Gud, inifrån och ut, i dessa böcker. De skildrar min vandring mot helighet.

Det var när jag läste igenom alla mina böcker som jag sjönk tillbaka in i henne, den vilda, mig själv. Den som de vilda djuren inte är rädd för.


Bara ett fåtal nära vänner har läst de tre böcker som jag skrev 2018 och 2019. I vårt samhälle existerar inget om det bara har ett namn, det krävs ett nummer för att få tillhöra världen. Liksom jag har ett personnummer kräver en bok ett trettonsiffrigt ISBN-nummer för att existera för allmänheten. Så en bok ska de tre bli. En som kan sökas och finnas och vara andra till hjälp.


Jag kan inte och vill inte ge mig själv till världen. Jag själv, Gud i mig, lever i, av och med den stora närvaron som livet är. Jag kan berätta om mig själv, om Gud i mig, men jag finns bara närvarande i det fysiska mötet. I tystnaden och stillheten när inget främmande hotar, då kan jag ibland ge mig tillkänna såsom ett vilt djur plötsligt visar sig. Idag hände det i mötet med en liten sorkunge. Två gånger har det hänt inför en man. När samme man dolde mötet med mig för omvärlden kom jag till slut att tro att jag inte fanns. Att bli osynliggjord i min helighet, dold för kärleken, sanningen och ljuset jag bar fram till honom, har varit den svåraste erfarenhet jag upplevt som människa. Det hotade min sanna existens och därmed den bit av Gud som är nedlagd i mig.


Jag vill med min bok, min trilogi, spegla för dig att ditt själv, Gud i dig, verkligen existerar. Vandringen hem till Gud och ditt sanna väsen är ofta lång och den behöver ta tid. Din kropp behöver vänja sig vid en annan sanning om dig än du är van vid. Kärleken behöver smältas. Ljuset behöver föras in i varje lite dold vrå.

Att vara sig själv är inte enkelt bland människor som är långt bort från sitt sanna väsen. Det gör ont i en värld där vår egen ande oftast är den styrande. Men det går. Och det är värt det. Vad Gud har att ge finns inte att söka i världen.


Kärleken, sanningen och ljuset är inte skrämmande, bara befriande. Det är väldigt skrämmande att vi människor väljer att leva i rädsla, lögn och mörker och tror oss vara trygga där. Och att vi tänker att vi är fria att vara oss själva i en sådan ogästvänlig miljö.


Kram,

Marie