• Marie Ek Lipanovska

När jag väljer tillit slappnar jag av

Jag har satt mig i skuggan. Mina armar skvallrar om att jag tillbringade gårdagen i trädgården iklädd en kortärmad klänning. Jag dricker kaffet ur en gammal syltburk för att slippa oväntat besök. Jag funderar över tillit, ett ämne jag samtalat med mina vänner om de gångna dagarna.


Flera av mina närmsta vänner har påpekat just att min djupa tillit är något de slogs av när de mötte mig, eller senare under årens gång. Tillit är såklart något varje människa kan praktisera och öva sig att bli bättre på. Men tilliten är djupast sätt en gåva, inte något jag förskanskat mig genom mycket övning. Det är en gåva vi får av Gud. En jag valt och behövt packa upp många gånger. På så sätt har jag kommit att inse att tilliten till Gud alltid är hållfast, medan tilliten till människor ibland kan leda till en allt djupare vänskap mellan oss, men den kan också leda till att jag skadas.

Tilliten hör till barnaskapet. Tillit grundar sig i en tro på att Gud är god och att människor är goda.

De allra flesta människor tycker inte om när jag säger: Lita på mig. Människor vill ha bevis först innan de visar mig ett förtroende. Bevis behöver bara den som skadats i sin tillit till människor. Och den som kräver bevis för att kunna lita på en människa är densamma som sår tvivel i relationen och kommer att söka och finna bevis för att det inte går att lita på mig.


Jag minns hur en man sade tidigt i vår kärleksrelation att han fruktade att jag skulle lämna honom. Hans ord var så laddade med skräck att jag instinktivt kände och sade till honom att om han inte tog tag i den tanken så skulle den komma att bli sann. Fruktan handlade inte om mig utan om hans historia. Det var en så djup rädsla att den också skapade en distans mellan oss. Han var så rädd att förlora mig att han inte vågade älska mig helhjärtat eller släppa in mig helt. Och vad han fruktade blev en dag sant. Jag lämnade honom. Inte för att jag hade slutat älska honom utan för att jag inte kunde stå kvar där på andra sidan den stängda dörren och sona för vad någon annan en gång hade gjort mot honom.

Han hade kunnat ha tillit till Guds plan med vårt möte. Han kunde ha gjort ett aktivt val att lita på mig och be Gud om hjälp att bryta med den gamla rädslan för att ta emot den kärlek som fanns att få i vår relation. Det betyder inte att jag inte skulle kunna såra honom. Vi blir alltid sårade i kärleksrelationer. Men jag vill inte bli sedd genom ett filter av rädsla som handlar om en mans mamma, syster, dotter eller någon annan kvinna. Jag vill inte behöva övertyga en man om att en kvinna kan vara full av kärlek till honom. Jag vill inte behöva riva ner hans murar av försvar, slå in dörrar eller bevisa att jag går att lita på. Ändå är det precis det jag hållit på med hela livet i relation till både män och kvinnor, att försöka säga att jag är jag, inte någon av de där andra som står i emellan oss. Och i min strävan efter att nå fram formas jag till den han är rädd för.


När jag väljer tillit slappnar jag av.

Tillit till att Gud kan använda även min mest smärtsamma upplevelse och förvandla den till en välsignelse för andra. För det är när den får mening för andra som den slutar vara ett lidande i mitt eget liv.

Tillit till att Gud ser mig och alltid vill nå fram till mig, i synnerhet när jag låst in mig på mitt rum för att jag är rädd för att bli sårad.

Tillit till att inget mänskligt varar för evigt och just därför ska jag njuta av det goda när det finns och uthärda det onda när det existerar. Det gäller allt i livet. Väderleken, arbetet, relationerna, måendet, ekonomin, tillståndet i världen, ögonblicket just nu.

Tillit till att Gud är oändlig kärlek, nåd, barmhärtighet, evigt liv, ett ljus som inte kan utsläckas och alltid närvarande om än tyst ibland.


Och jag vill välja tillit till människan också, till hennes inneboende godhet, Gud i henne. När den människan bevisat om och om igen att den inte är att lita på då först slutar jag lita på henne. Vad än det är som gör att den människan väljer rädsla framför kärlek, historia framför nuet, det sårade framför det som kan hela och försona, så kan jag som människa inte hjälpa henne. Det kan bara Gud. Då får jag sätta mitt tillit till att Gud lyckas nå fram med det han först sände mig till att överräcka. Men det är alltid lika svårt, för som människa känns det som att jag överger den person jag ännu älskar. Men i det dolda, i mitt inre, överlåter jag henne i Guds händer.


Jag är bara människa, inte Gud. Jag står kvar så länge jag förmår. Tills mitt liv är i fara. För många kanske det låter som ren galenskap, en brist på gränser, ett självförakt. Men det är faktiskt den jag är. Ingen av de människor Gud gett mig att älska har varit en ond människa, men de har alla haft djupa sår. I likhet med mig. Men Gud visade mig redan som barn att den enda väg som leder till helande är att fortsätta älska, om så på avstånd och i det fördolda.


Jag har levt och bott tillsammans med tre män. För dem alla har jag öppnat mitt hem och min kropp. De har fått flytta in hos mig. Jag har också lämnat dem alla när dörren in till dem själva förblivit stängd. Jag har talat gott om dem inför andra, men också berättat sanningen som ibland varit svår. Om hur jag farit illa och hur jag också gjort illa. Men jag har aldrig slutat önska att Gud nådde fram till den inre pojken jag såg i dem alla. Den lille killen som innerst inne ville slippa ut ur ensamheten genom att släppa in kärleken så att den kunde tas emot och utges utan rädsla.


Jag har öppnat hela min kropp, min själ och mitt hjärta för ytterligare två män. Min allra första kärlek och min allra största kärlek. Båda tog emot mig, älskade mig djupt och valde sedan bort mig. Ingen av dem kommer någonsin att riktigt kunna släppa taget om mig. Den förste har inte gjort det trots att nästen 40 år har passerat. Den andre kommer på sin dödsbädd att ångra en sak mer än allt annat i livet. Att han valde bort kärleken trots att Gud förde den fram till honom. Det är som att Adam skulle säga nej tack till Eva.


Vad jag behöver som kvinna är varken den man som låter mig stå utanför dörren till hans hjärta eller den man som behåller mig i sitt hjärta som en djup hemlig kärlek. Jag behöver en man som går in och ut ur sig själv för kärleken till Gud och mig. En som älskas och som älskar. En som väljer tillit till mig oavsett vilka erfarenheter han har av tidigare relationer till kvinnor. Liksom jag inte dömer honom för hur andra män varit mot mig.

Jag kan ge honom den mest erfarna, mogna och nakna versionen av mig själv som kvinna. Och detsamma önskar jag från honom. Den mest erfarna, mogna och nakna versionen av honom som man. Jag kommer med den versionen av mig själv. Han måste själv komma med sin egen version till mig.

Jag kan inte ge honom mannen, bara kvinnan jag funnit i mötet med Gud och mig själv. Han kan inte ge mig kvinnan, bara mannen han funnit i mötet med Gud och sig själv. Jag vill ha en vaken och en naken relation där tillit till Gud visar sig i samma rena tillit till varandra. Den bästa versionen av Adam och Eva. Den uppdaterade som omvandlat sina gamla erfarenheter och kunskap till livsvisdom att dela med varandra.


Kram,

Marie