• Marie Ek Lipanovska

Närkontakt med Gud

"Skåda Jesus", det var orden jag hörde när natten var som mörkast och min själ vandrade i öknen. Den etappen på min själs resa mot Guds rike är nu bakom mig, men för evigt har den förvandlat mig.



I öknen brinner Guds ljus hela dagen, som om solen stod i zenit utan att någonsin gå ner. Det bränner bort det onda i mig, det som inte kan ses med ögonen, som är av den andre anden, inte Guds heliga ande. Hela ens inre tycks torka ut. Det är som om vattnet i kroppen försvinner, för att väcka insikten om att nåd är vad jag måste ta emot. En nåd som pekar på det levande vatten som ligger dolt långt nere i djupet av mig själv, på en plats bara helig ande kan leda mig. Utan livets vatten når jag aldrig ända fram, till Guds rike. Jag överlever inte öknen av egen kraft, jag går vilse och förlorad.


Jag svalt av hunger, själsligen och kroppsligen (bokstavligen), och hettan inombords drev mig nästan till vansinne. Jag balanserade på randen av att jag knappt orkade leva längre. Om jag inte hade vetat att Gud förde mig ut i öknen hade jag trott det var ondskan som drev på mig. Om jag inte hade vetat att Gud är kärlek och vill mig det allra bästa, hade jag gett upp. För det är så obegripligt smärtsamt för kropp och själ att gå genom den öknen - vars syfte är att få mig att lägga allt i Guds händer, och jag menar verkligen allt, att bara den som själv vandrat genom den öknen förstår vad jag menar och varför det är värt lidandet.


Öknen är en plats för total överlåtelse. Alla gamla sorger och bedrövelser som visar sig för mig. Alla små uppmuntrande gåvor som Gud lockar med när jag för tusende gången vill ge upp. Allt gav jag. Jag visste inte hur jag skulle överleva, för längtan att dö blev allt starkare. Jag visste inte hur jag skulle betala min hyra och sätta mat på bordet, för jag blev allt fattigare. Jag visste inte hur jag skulle ta mig igenom dagen, för orken räckte inte till mer än att sitta och rita och skriva en stund. Det tycktes som om jag bara blev sjukare och sjukare.


Jag föll ner på knä om och om igen varje dag och gav honom allt som uppenbarade sig för mig. Anden bad i mig, inte jag. Och jag tog emot all hjälp som krävdes för att inte ta mitt eget liv. Andra fick betala min hyra. Andra fick köpa min mat. Andra fick ge mig kläder. Andra fick betala för presenter till mina barn. Andra fick betala bensinen till bilen. Andra fick stå för bilen. Andra fick betala min skatteskuld. Andra fick ge mig allt det jag behövde för att existera och jag insåg att inte bara Gud älskar mig utan också mina vänner, ja faktiskt livet själv. Gud behöver mig. Livet behöver mig.


I ökensolen vet man till slut inte vad som är en hägring där på horisonten, dvs vad sinnet inbillar sig att det ser, och vad som är Guds verklighet och mål för min själ. När jag inte kunde ledas av min annars så skarpa inre syn, för jag litade inte på mig själv längre, då sade Gud: "Skåda Jesus". Och Hans namn var det jag fokuserade på för att inte bli galen i hettan. Min hjärna kokte, tycktes det som, och bara när jag skrev eller ritade till Fadern eller till Jesus var jag lugn och kände hopp. Där i deras kärlek fanns friden en stund.


Om nätterna vilade jag, i Guds eget välsignade mörker, natten. Jag lärde mig i ökenvandringen att urskilja mörkret som är gott från mörkret som döljer det onda. Jag fick insikt om att vilan också är Guds mest intensiva arbetsskift, då han verkar i mig på djupet utan att jag gör något motstånd.

Själens dunkla natt är inte en natt. Den varar i flera år. Det är då lätt att stanna kvar och bosätta sig i den oas som plötsligt dyker upp i öknen som en gåva från Gud. Ämnad som en tillfällig vilo- och återhämtningplats för att fylla på kroppens och själens förråd. Alltför snabbt vänjer vi oss, blir bekväma, gör oasen till vårt hem, nöjer oss med vad världen ger och vad vi av egen kraft kan göra, och så tappar vi målet med vår resa. Vi nöjer oss med det vi själva önskade oss, och går miste om det Gud hade åt oss. Nämligen "Såsom i himmelen, så ock på jorden", det förlorade paradiset vi är skapta för att leva i och av redan här och nu.


I den efterlängtade oasen lärde jag mig att mörkret inte döljer den värsta ondskan, det gör ljuset. Där Guds ljus strålar som starkast är med stor sannolik också den plats där Satan och alla hans demoner slagit sig ned. En är vägen ur denna livsfarliga plats för själen, Sanningen. Här är striden på liv och död. Evigt liv eller evig död.


På denna plats tar Satan till alla knep han kan och använder de som står en närmst för sina ondskefulla syften. Och han drar sig inte för att nyttja den rena längtan efter förening och helighet i mig. Han vänder det goda mot mig som ett vapen och det är så brutalt att erfara, hur inget är heligt för honom.


Satan vet att detta är sista utposten innan själen når sin totala förening med Gud och han gör allt för att binda själen till denna plats och hindra henne från att lämna oasen. Han använder Guds ord och Guds barn, därför att han vet att själen är på väg till sitt eget bröllop och att Brudgummen är Jesus, den som säkrar själen för evig tid. Detta är hans sista chans innan den slutliga segern går till Gud. Den här striden måste man överlåta till Gud. Jag är som människa helt chanslös mot andemakterna. Jag måste retirera och låta Gud utkämpa detta för mig.


Under dessa år var det egentligen bara helgonen och Wilfrid Stinissen som kunde förklara vad som hände i mig. Jag bad om och om igen om andliga vägledare som förstod vad som pågick. Jag ville inte vara ensam i detta. Det var skrämmande.

I den andliga litteratur jag slukade och genom Bibelns berättelser blev jag själv begriplig. Jag var inte tokig. Jag var bara extremt närvarande med allt som hände i min själ. Jag hade närkontakt med Gud. Han såg varenda steg jag tog och därför kunde jag se vad som pågick i det fördolda. Både i mig och i de som stod mig allra närmast. Gud var så närvarade i min kropp att den blev som en stämgaffel som omedelbart kunde urskilja på andarna i en person. Jag var hypersensitiv. Kroppens alla inre och yttre sinnen var vakna. Jag var tvungen att vara ensam mestadels av tiden för jag orkade inte sortera allt som kroppen uppfattade.


Jag lärde mig att kyrkan kan vara den farligaste platsen, för där slappnade jag av och ville tro att allt och alla kom med Guds ande. Sorgen över detta var förfärlig. Jag älskar min kyrka. Så jag kom till insikt att bara en plats är helt trygg, Kristi kropp. Där och bara där är jag fredad. I honom missbrukas inte min längtan efter helighet och renhet, inte min längtan efter förening och uppgående, inte min fattigdom, inte mina sår och trauman, inte min utsatthet och värnlöshet. Allt blir istället nyttjat, inte utnyttjat, för Guds syften att föröka tro, hopp och kärlek i mitt liv och i världen. Att stå som Kristi brud var min längtan, att helt förenas med kärleken så djupt det är möjligt redan i detta liv som människa. Så djup är min hunger och törst efter kärlek att bara Gud kan mätta den så pass mycket att jag står ut med människolivet och inte ständigt längtar hem till evigheten.


Jag är inte galen. Jag är bara väldigt vaken, i en värld där så många sover och lever i drömmens illusion. Guds verklighet är på riktigt, för den som har ögon att se med och öron att höra med.

/Marie


#jesus #kristus #ökenvandring #illusion #gudsverklighet #helighet #renhet#själ #målochmening #kropp #själensresa #hunger #törst #andligvägledning #brud #brudgum #bröllop

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now