• Marie Ek Lipanovska

Ömsesidigheten förkroppsligar kärleken

Det är inte ofta jag vill fånga en tanke, men just nu så kände jag en stark lust att göra just så. Tanken jag fick ur en gammal fastebok klingade med den där tonen som bara sanningen har. Den pekade på vad jag och min bästa vän Carina samtalat om en triljon gånger. Det som verkligen är mitt mål i livet och i alla relationer. Ömsesidig kärlek.


Tillit är ömsesidigt. Vänskap är ömsesidigt. Stoppa pressarna! Stanna där, här, med mig en stund.


Vänskap är ömsesidigt. Om den inte är ömsesidig är det inte vänskap. Ömsesidighet känns i hela kroppen. Man vet när något är ömsesidigt. Jag vet att jag är Carinas bästa vän och hon vet att hon är min bästa vän. För att vi behandlar varandra så. Kärleken är ömsesidig. Och den kärleken utesluter inte henne från att ha andra vänner eller mig från att ha andra vänner. Den har plats för det. Den hänger inte på en skör tråd utan står stadigt rotad i jorden. Den växer därför att vi båda ser till den plantans behov. Vänskapen är frukten av den ömsesidiga kärlek vi gett åt varandra i många år.


Tilliten till Gud är också ömsesidig. Gud tror på mig och jag tror på Gud. Gud litar på mig och jag litar på Gud. Därför växer vi människor så mycket när vi lever i tillit. Tilliten till varandra gör att kärleken inte har något som hindrar den från att flöda fram och tillbaka. Tilliten till att jag är älskad gör att jag vågar älska utan rädsla för att bli sårad, lämnad, bortvald, övergiven. För inget är värre än just det, att lämnas av den man älskar och att överges av den man har tillit till.

I tilliten till Guds kärlek får jag en chans att praktisera kärlek, att älska gränslöst och fritt, att ge mig hän utan att frukta konsekvenserna av ett brustet hjärta. Vågar jag inte älska Gud helhjärtat kommer jag aldrig att våga älska en människa helhjärtat. För bara Gud ger en garanti om att han inte ska överge eller såra. Ingen människa kan göra det. Alla människor kommer att misslyckas i kärlek.


Mitt vemod kommer ur just kärleken jag har till två personer i min närhet. Två människor som jag älskar så väldigt mycket och har gjort stor plats för i mitt liv. De är dyrgripar. Men jag kan inte kräva att de älskar så som jag gör. Jag är en helhjärtad hängiven människa. Den närvaran jag bär med mig in i ett möte är av sådan karaktär. Jag vill inte äga eller binda någon människa till mig, men jag vågar säga: Du är min ...

Jag vågar säga: Jag behöver dig i mitt liv. Jag behöver dig för att vara mig själv. Jag vill behålla dig, men inte hålla fast dig. Jag vill ha dig livet ut. I nöd och lust.


Vägen ut ur medberoende är inte oberoende, utan just ömsesidigt beroende. Det vet jag idag. Det ömsesidiga beroendet är det friska, det av Gud givna förhållandet mellan Gud och människan och oss människor emellan. Att bara vilja ge eller bara vilja ha är något sjukt i oss.


Jag finns till i mötet med Gud, i Guds icke värderande blick och kärleksfulla närvaro.

Jag blir till som människa i mötet med den människa som ser på mig och möter mig med kärlek.

Jag går sönder i mötet med den värderande blicken som dömer mig och handlar därefter.


Den djupa ömsesidiga vänskapen existerar inuti mig i mötet med Jesus. Han gästar inte mig, han bor i mig. Vi lever tillsammans. Den vänskapen kommer till uttryck, tar kropp och gestaltas ihop med Carina. Jag är inför henne som jag är inför Jesus. Naken. Därför kan vänskapen förkroppsligas, inte bara leva inuti mig.


Barnet i mig existerar i mötet med Gud som Fader. Fadern lever i mig i form av den helige ande.

Den relationen kommer till uttryck när jag tecknar Sötnosen. Den ömsesidiga hängivna kärleken mellan Gud och mig som hans barn, förkroppsligas och gestaltas i Guds eget språk; bilderna och liknelserna om en kärlek som är att lita på och glädjas åt.


Det är alltså ömsesidigheten som förkroppsligar kärleken. När kärleken flödar mellan mig och Gud blir jag den jag är. När kärleken flödar mellan mig och en annan människa kan den ta sin alldeles unika karaktär. Filos är kärlekens namn på den som visar sig i vänskapen mellan Carina och mig. Agape är kärlekens namn på den som är mellan Gud och mig. Eros är kärlekens namn på den mellan en man och mig som kvinna. Jag kan inte förkroppsliga den ljuva söta kärleken om den inte besvaras och är ömsesidig.


Jag har gett mitt liv åt Gud och sagt ja upprepade gånger till att älska Gud helhjärtat och med hela mitt väsen. Ja, inte bara en gång, utan om och om igen därför att hjärtat städas ut på det som inte var kärlek allteftersom jag gett Gud mer plats. Därför kan Gud ge sitt liv åt mig. För att jag är som ett ammande barn som aldrig vill släppa bröstet. Jag kan inte. Då dör jag. Vi älskar varandra som galningar. Vi kan inte leva utan varandra. Hur ska Gud bli synlig för dig om jag inte ger honom den kropp han saknar?


Carina och jag har lagt ner många år på att odla vår unika vänskap och vi har på nästan daglig basis haft kontakt. Hon har gjort plats för en sådan vänskap i sitt liv. Prioriterat den vänskapen. Liksom jag har gjort. Därför har den kunnat växa. För att vi värderat den så högt och gett den mycket näring genom att vara närvarande med varandra i sorg och glädje, sjukdom och hälsa, i nöd och lust.


Bara ett fåtal människor kan man vara nära på detta djupa plan, för de relationerna kräver tid och underhåll. Detsamma gäller relationen med Gud. Jag kan inte vara upptagen med vännerna på social medier och följarna på Instagram och samtidigt förbli i denna djupa relation med Gud. Jag måste göra ett val. Vem är viktigast för mig? För när vi tappar kontakten med varandra så ger vi plats för separationens tvivel att börja gro. När jag inte ser Gud, ser jag inte vad Gud gör för mig. När jag inte är sedd av Gud, börjar min självbild att formas utav hur andra människor ser på mig.


Jag är en människa som vill vara nära och ha närhet till både Gud och människor. När jag är i kontakt med kärleken mår jag som allra bäst. Kanske har jag i hela mitt liv attraherat de människor som lidit brist på kärleken just för att jag sätter kärleken främst. Men att vilja ha kärleken är inte detsamma som att säga ja till kärleken. Att gå och hämta kärlek hos människor är inte detsamma som att själv gå till Gud för att bli uppfylld.

Därför har kärleken inte varit ömsesidig under de första 45 åren av mitt liv. Jag kände bara till den ensidiga kärleken. Också Guds kärlek var sådan, för i början var det bara han som älskade mig. Så lever nog många människor, som älskade utan att själva älska. De vet bara inte om det.


Jag visste inte ens att den ömsesidiga kärleken fanns förrän jag började älska Gud och därefter vågade älska de dyrbara människor Gud lade i mina händer. Först då blev allt begripligt. Vad jag alltid hade vetat i mig själv och sökt, men på min resan inte tidigare hade mött.


Nu har jag suttit med tanken jag tog emot och sugit på den som en bröstkaramell. Jag var inte så ivrig att jag bet den mitt itu för att snabbare komma åt eventuell gegga i mitten. Så nu tog orden slut när den sista lilla biten slank ner i halsen. Kvarstår bara att smälta allt och låta min kropp ta upp näringen åt sin jord.


Kram,

Marie