• Marie Ek Lipanovska

På berget Galičica

Har ni sett den nya bilden längts upp på hemsidan? Fotot tog jag på berget Galičica sista gången jag var med familjen på semester i Makedonien (numera Nordmakedonien). Jag tror det var 2005. Nere i dalen ligger klostret Sveti Naum som jag besökt. Sjön du ser heter Ohridsjön och på andra sidan av den finns Albanien.


Jag tycker bilden andas stillhet. Den känns varm och fridfull. Den berör mig och griper tag i min själ. Jag påminns om ett äktenskap som inte finns och ett liv med samhörighet när barnen var små. Det värker i bröstet av blandade känslor. Saknad och längtan. Glädje och tacksamhet. Minnen jag vårdar. Människor jag fick lära känna som inte längre är med oss. Ibland kan livet kännas lite hårt.



När jag var där på semester 2005 visste jag att det var sista gången. Jag kände det inom mig och försökte därför njuta desto mer. Jag hade blivit förälskad i landet och jag tyckte väldigt mycket om släkten som kom med giftermålet.



I huset i byn Jankovec insåg jag hur mycket jag tyckte om det enkla livet på landet. Jag njöt av att blicken kunde vandra långt. Och jag tyckte om rymden på den stora tomten. Här hade vi vad vi behövde, men inte en massa prylar utöver det.

Huset i förgrunden är idag mina barns pappas hus. Han ärvde det från sina föräldrar. Våra barn älskar Makedonien och att vara där. Jag vill i framtiden kunna bidra ekonomiskt till att huset underhålls, för det är en ovärderlig gåva barnen fått av sin Baba och Dede (farmor och farfar). Jag önskar att huset förblir i släkten i all evighet.


Ser du poolen och parasollet? De köpte vi på Lidl i Grekland som bara ligger några timmars bilresa från byn. Och trädgårdsmöblerna i trä tog vi med oss från Ikea i Tessaloniki, Grekland. Som ni ser bilade vi ner. Min älskade Toyota Picnic var perfekt att köra långt med.



Många av släktingarna därnere har egen mark där de odlar äpplen. Detta är Krstes äppelodling. Han är morbror till barnens pappa.


Varför tänker jag på allt detta nu?

Jag vet inte riktigt. Kanske för att Jolle tagit studenten och på något vis knyter han som vårt yngsta barn ihop säcken som äktenskapet var nu när han kliver ut i vuxenlivet. Kanske är det för att om några dagar är det min gamla bröllopsdag. Jag skulle ha varit gift i 26 år och levt med barnens pappa i 31 år om vi fortsatt vara tillsammans. Kanske är det för att det är sommar och varmt. Kanske är det för att jag ännu en gång känner hur en era i mitt liv går mot sitt slut. Det är märkligt hur jag bara vet det inom mig, när det är tid att säga adjö. När det börjar bli tid att sätta punkt för ett kapitel.


Kanske beror det allra mest på att jag längtar efter ett äktenskap igen. Inte bara det jag har med Gud, utan ett ihop med en man, en människa. Jag längtar efter den där känslan av att leva ihop och veta var man har varandra, på ett gott och vilsamt sätt. Jag längtar efter känslan av samhörighet, vardagsliv, gemensam framtid och naturligtvis intimitet. Jag längtar efter att bli sedd och bemött som kvinna. Jag längtar efter att känna mig åtrådd och attraktiv. Jag längtar efter att älska och njuta. Jag längtar efter att berikas av honom och hans liv. Jag längtar efter att drömma om och bygga en framtid och ett liv ihop.


Det har gått 14 år sedan jag lämnade äktenskapet. Det har funnits två män efter det, varav en levde jag tillsammans med under några år. Nu har jag bott utan en man sedan 2011. Tio år har gått med en sådan hastighet att jag blir häpen.


Jag har inget av det som en kvinna i min ålder brukar kunna erbjuda. Jag saknar alla bindningar till samhället. Inget avlönat arbete. Ingen a-kassa. Ingen sjukpenning. Pension kommer jag aldrig att kunna gå i. Jag har inga tillgångar eller besparingar. Jag äger ingenting av ekonomiskt värde. Men jag har något som inte går att köpa för pengar; en djup närvaro, mycket kärlek, tro, tillit, sårbarhet, livserfarenhet, visdom, drivkraft, handlingskraft, mitt författarskap och konstnärsskap. Så jag har vad som krävs för att bygga en varm och vilsam relation, och jag har vad som krävs för generera pengar om jag bara hittar en form som passar min förmåga och mina behov.


Det är enklare att sluta längta efter en man, efter intimitet och en nära relation än att bevara den längtan och hålla liv i den under så många år. Men ett mänskligt liv utan sexualitet och den djupa förening som enbart finns när två älskande kroppar lever ihop och möter varandra i älskogen, den vill jag inte försaka. Den är inte till för att avstås mer än av munkar och nunnor.

Den erotiska kärleken håller sårbarheten vid liv och vi blir mjuka och vänliga som människor av att vara intima med varandra. Kanske får man avstå de ansträngande ställningarna när man älskar vid hög ålder, men aldrig att jag vill avstå närheten och njutningen. Min kropp mår inte bra utan erotik. Hjärtat blir förstockat av att inte brinna av åtrå och passion då och då. När själen slutar längta efter uppgåendet i en annan människa, har man satt en fot i graven och upphöjt ande över materia. Jag vill inte förneka min mänsklighet, för jag är människa och det är heligt.


Till min stora glädje kom idag en bibelvers ur Höga Visan med in på Pilgrimsvandringen som jag har på Patreon. Det kändes gott. Det erotiska, sinnliga och sensuella är en del av livet och behöver få ta sin plats. Åtminstone är det så för mig. Jag är formad för kärlek till ande, kropp och själ. Det är tacksamt att ha både modet och viljan att sätta ord på det.


Under juni månad kan du fritt läsa mina samtal med Jesus i Pilgrimsvandringen. Annars kostar det 297 kr/mån att vara medlem. Välkommen dit in. https://www.patreon.com/sjalaglad


Nu börjar jag också publicera alla våra avsnitt av Söndagarna med Jesus på Soundcloud.

https://soundcloud.com/marie-ek-lipanovska

Man behöver inte skapa nytt hela tiden. Ibland ska man bara ta skott från plantan och sätta i en annan jord.


Kram i kvällssolen,

Marie