• Marie Ek Lipanovska

På morgonen stod han på stranden

Med Anden kommer ett ansikte.

Bevingade ögonlock.

Heliga andetag.

Läppar av Andens fjädrar.

Med Herrens ljus som hårfäste.

En dödskalle fylls av Andens liv.



Jag vaknar i missmod. Besvikelse väller in över mig innan jag ens stigit ur sängen. Det knackar på dörren. På min hjärteport. Jag stiger upp, klär på mig och bestämmer mig för att dricka morgonkaffet ute i det kyliga soliga vädret. Jag behöver lyssna till det friska omkring mig. Fåglarnas kvitter fyller mig med ro. Jag njuter av den lilla haren som skuttar runt och äter sin frukost på åkern.


När jag passerar igenom hallen tänker jag att jag vore förlorad utan orden. Om jag inte fick sätta ord på livet, skulle jag gå under. Jag hade fått spärras in på ett mentalsjukhus. Om det nu finns sådana kvar. Då slår det mig plötsligt att jag kanske borde ändra taktik. Att istället för att använda orden som en räddningsplanka så kan jag använda Ordet som livboj.


Jag fann en liten bok i bortskänkeshyllan i min församling igår. När jag såg titel sade jag spontant till diakonen Inger som satt bredvid och tittade på när jag rotade bland böckerna, "Så är det, precis så är det". Den heter På morgonen stod han på stranden. Exakt så var det för mig. En morgon stod Jesus på min inre strand och kallade mig till att bli hans lärjunge. Sedan dess har ingenting varit sig likt.


Jag intar den lilla skriften av Eva Spångberg tillsammans med kaffet. Tårarna kommer. Lättandens tårar. Igenkänningens tårar. Bekräftelsens tårar. Gemenskapens tårar. Jag känner igen mig i bibeltexten hon utgår ifrån. Jag känner igen mig i hennes sätt att formulera sig och sin tro. Den lilla oansenliga skriften är som att få en livboj kastad till mig när jag är ute på öppet hav. Den drar mig in till stranden där Jesus väntar på mig.


Mina hallonbuskar är fulla av ljusgröna blad. De lila och vita minipenséerna breder ut sig i krukorna vid min dörr. Lavendelns torra kvistar börjar fyllas av nytt liv. Jag har delat kärleksörten så att två runda bollar nu växer sig allt större. Det är så tydligt att jag behöver att ljus och liv kommer till mig och fyller upp mig utifrån. Av mig själv är jag så tom. Så uttömd.

Jag behöver naturens livsdugliga kraft nu om våren. Jag behöver Ordet som erkänner mig och påminner mig om vem jag är. Jag behöver en människa som talar fram den jag är på djupet. Av mig själv förmår jag inget. "Allt förmår jag i honom som ger mig kraft."(Filipperbrevet 4:23)


Kram,

Marie