• Marie Ek Lipanovska

Patriarkatets tistlar och min törnekrona

Det låter som om något fastnat i fläkten i badrummet. Jag vaknar av ljudet. Inser att jag visst stängt av väckarklockan på mobilen. Klockan är halv elva på förmiddagen. Jag är verkligen otroligt trött just nu. Sover hur mycket som helst.


Jag stiger upp. Vinandet driver mig ur sängen. Jag kanske ska ta och kliva upp och ställa mig på toastolen (varför leder det alltid till känslan att jag är tjock som en elefant och att toastolen ska rasa ihop) och snurra runt på den där fläkten och försöka begripa var ljudet kommer ifrån.

Ljudet uppstår då och då, så slumpmässigt att jag glömmer bort det däremellan. Jag noterar att det upphör ganska snart efter att jag kommit in i badrummet. Jag hinner göra vad man gör på toa när man just vaknat, sedan är det borta. Då slår mig samma tanke jag nog haft förut. Upphör det när jag kommer in i badrummet tyder det på att min närvaro skrämmer bort vad än det är.

Hyresvärden berättade om en mus hon haft hos sig för ett tag sedan. Är det vad det är? En mus i ventilationen och när den befinner sig på en viss plats uppstår ett vinande ljud i min fläkt? Eller har jag sett för många deckare?


Igår började jag se en serie på SVT Play, Rosens namn. Jag inte bara började, jag såg alla åtta avsnitt á 50 minuter i sträck, med undantag för en sparrispaj jag värmde i mikron och åt. Serien vattnade på alla de föraktfulla frön jag bär inom mig som har med män, makt och religion att göra. Patriarkatets tistlar vill jag kalla de fröna. Jag önskar verkligen att jag inte hade dem i den vackra trädgård min kropp och själ är. Men de finns där för att historien ser ut som den gör. Min historia och människans historia.

Efter att ha matat mitt sinne med en religiös serie om galna munkar och makthavare nästan en hel dag och kväll var jag helt bedövad efteråt. Det var som om jag hade pressats ut till kanten av vad makt och begär gör med mannen. Oavsett om han är soldat, munk, kejsare eller påve slutar det på samma sätt. Död av oskyldiga liv.


Mitt maratontittande synliggjorde också den där känslan av att bli fängslad av något. Jag fick verkligen tag på några viktiga insikter mellan sparrispajtuggorna. Jag fick syn på gränslandet där fantasi och Guds verklighet är så väldigt lika varandra att det är svårt att urskilja vad som är vad. Och gränslandet är fängslande.


Idag läser jag min nya bok av nätprästen Charlotte Frycklund. När jag såg baksidan insåg jag att jag faktiskt följer henne på Instagram och att det säkert var där jag såg boken, men att jag sällan läser vad hon skriver.

Jag gillar boken som heter Bibelns kvinnor - 101 möten med kända och okända systrar. Jag gillar utgångspunkten som är att lyfta fram alla kvinnor och leka med tanken om vem de var. Jag gillar säkert den tanken för att jag själv haft den idén.

Jag läser och funderar över vad jag läser. Och jag inser att jag kan och nog också vill skriva min egen version på samma tema. Världen kan aldrig få för mycket böcker.

Jag tror jag behöver skriva för min egen skull. För redan efter tre berättelser in i boken känner jag att kvinnorna fortfarande ändå på något sätt är förtryckta, trots att de nu är belysta. Jag vill ge dem upprättelse, inte bara en plats i ljuset. Jag vill namnge de namnlösa. Men klarar jag av den svåra uppgiften?


Är det inte så att jag faktiskt måste klara av det? Att deras upprättelse är min upprättelse? Deras seger min seger. Att om jag inte lyckas befria dem, då kommer tistlarna att ta över och liljorna att dö under deras törnen. Detta är min Kristi törnekrona. Jo, så är det. Jag vet att det är så. Min själ ljuger inte om så viktiga saker. Detta är för mig på liv och död, utan att jag behöver förklara det eller försvara det. Det är något jag bara vet inom mig.

Vill jag vara en fri kvinna, måste jag befria mina 101 systrar ur deras fångenskap och slaveri. Och ska jag klara av det, då måste jag stå i gränslandet mellan fantasi och Guds verklighet och leda dem upp på Vägen. De måste alla gå genom den port som den heliga familjen är, så att de får en far och en mor och en bror med sig in i evigheten.

Jag tänker ta mig rätten att namnge de namnlösa, precis som de forna historieberättarna tagit sig friheten att inte ange deras namn. En människa behöver sitt namn, det bär anspråk på hennes gudsarv och hennes identitet. En människa är inte en hel människa utan sitt namn. Hon är inte riktigt född och har inte riktigt blivit till. Hon är kvar i fosterlandet.


Jag har i min ägo en bok som grävt fram kvinnorna åt mig och gett dem en sorts kropp. Härifrån tar jag över. Jag vill föra dem till det förlovade landet och ge dem ett nytt liv i frihet. Och jag hör hur övermodig jag å ena sidan låter och samtidigt viskar Jante i andra örat "vem tror du att du är?"

Jag kan bara svara, med Andens svärd sträckt upp i luften, på ett enda sätt.


Mitt namn är Eva Marie. Jag föddes för detta uppdrag. (Det är alltid skönt att luta sig mot andra kvinnors ord. De som gett sig ut på stora uppdrag. Tack Jeanne d'Arc!)


Kram,

Marie





Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now