• Marie Ek Lipanovska

Så länge jag teg tynade jag bort

Fastan är inledd. Jag har ätit min specialhavregrynsgröt toppad med blåbär, vilka tyvärr inte smakade så mycket. Jag sitter och tecknar Sötnosen och Anden. En seriestrip på temat påsk ska sändas in innan helgen till Bunkeflo Kyrkoblad där hon numera är ett stående inslag. Jag ska bara färglägga serien sen är den klar. Jag är nöjd med den. Den blev fin. Gullig som alltid när de två vännerna möts.


Jag lyssnar på en fransk jazz-låt. Det är skönt att lyssna till musik där jag inte förstår orden.


Låten följs av denna. Och jag dras tillbaka till barndomen. Så ofta jag gick och sjöng denna låt.


Olika tankar upptar mitt sinne idag. Jag har bestämt mig för att lyssna till min äldsta dotters råd och vänta ett år med att teckna den bokidé jag fick igår. Jag vill rita en Sötnosen fastebok men själen orkar inte sätta igång också detta projekt. Jag behöver slutföra årsboken först och sedan få andrum för att njuta av att ha genomfört detta projekt. Det där med att övergå till det nya medan det gamla är inne i sin slutfas är något jag började göra när jag ledde Heal My Voice Sweden bokprojekten. Men jag behöver inte fortsätta arbeta på ett sätt jag idag vet dränerar mig.

Därför är det bra att lyfta sina tankar med andra människor. Det är bra att sätta ord på vad som rör sig inuti mig, för andras ögon och kärlek för mig kan lysa upp och visa en ny väg.


Jag tänker också mycket på orden jag läste igår i psalmboken under Askonsdagen. De kommer från psaltarpsalm 32.

Så länge jag teg tynade jag bort.

Jag bar på en tanke om att jag under denna 40 dagar långa fasta skulle avstå från att dela mina tankar och känslor här på bloggen. Men så grep raden i psaltaren tag i mig och skakade om mig. Om jag tiger tynar jag bort. Jag avstår den del av mig som bär mig i vått och torrt, i glädje och sorg.


Idag funderar jag över om jag kan avstå sorgen efter den man jag älskade. Kan jag inte istället fokusera på allt det fina i mitt liv; barnen som mår bra, den fantastiska vänskapen med Carina och våra dagliga samtal, min nittioåriga mamma som är frisk och kry, mina ljuvliga själasystrar Lisbeth och Titti och våra älskade meditationer ihop, Sötnosen och Anden, att jag har ett hem, mat, kläder och en meningsfull sysselsättning jag ägnar mig åt om dagarna. Vore det inte så mycket bättre att inte låtsas om smärtan som kommer på besök varje dag?

Jag kan inte, inser jag, avstå från att sätta ord på den kärlek jag teg om så länge. Det vore inte jag. Det är som med Sötnosenprojekten, jag kan inte glida över i det nya utan att först låta det gamla ha sin gång så att det kan komma till ett värdigt avslut. Det måste få ta sin tid så att jag sedan kan andas ut och vila i min egen kropp igen. Ingen ny man kan komma in i mitt liv förrän sorgen har vädrats ut. Jag vill inte möta den nya med en gammal unken andedräkt.



Det var aldrig mannens närvaro i mitt liv som gjorde mig illa och krossade mitt hjärta. Det var hans frånvaro, att han kom och sedan gick. Om och om igen. I flera år. Och det hade fortsatt om jag inte hade satt stopp för det till slut.

Det var som att gå i tusen bitar när han tog avsked. Han såg det. Han visste vad han gjorde mot mig. Han kände till min utsatta situation, min skörhet och skirhet, min sårbarhet, min värnlöshet och min hudlöshet. Han visste att min själ låg blottlagd, att jag inte hade något som skyddade mig och inte heller kraft att sätta stopp för det som pågick.

Om jag inte låter den smärtan läka ut kommer jag att bli bitter. För smärtan var verkligen helt brutal.

Men hur sörjer man en människa som lever?


Jag vet att jag behöver fastan till att låta Gud och den kärlek som alltid är närvarande hjälpa mig igenom detta. Av mig själv klarar jag det inte. Den frånvaro av kärlek som mannen lämnade efter sig behöver fyllas upp med närvaron av en villkorslös kärlek som stannar kvar i all evighet. Det måste ske. Annars kan jag aldrig mer bottna i den del av mig själv som är kvinnan.


Frånvaro gräver djupa hål i en människa. Det är närvaron av kärlek som skänker mig frid och trygghet. Inget annat kan ersätta närvaron av kärlek. Både barnet och modern i mig står idag på en grund som är Guds ständiga närvaro i mig. Men kvinnan jag också är gör det inte. Under mina kvinnliga fötter öppnas ibland ett stort svart hål. Och sorgen väller in över mig. Jag får så fruktansvärt ont i hjärtat. Minnena av både hans ljuva ömhet och när han lämnade mig i tårar väller fram. Och det är just det som gjort denna relation så svår. Hur kan en och samma människa komma med så mycket värmande kärlek och frid, samtidigt som han agerar så hänsynslöst?



När min kropp omfamnades av hans sa min kropp: Hemma. Frid kände jag. Det är och förblir ett mysterium. Nu säger kvinnan i mig: Han får aldrig röra mig igen! Mannen i honom dödar mig.


Kram,

Marie

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now