• Marie Ek Lipanovska

Sälj allt du har och följ Jesus

Updated: Feb 14

Jag läser om Rachav i Gamla Testamentet denna morgon. Hon är ännu en av alla de där kvinnorna som varit helt avgörande i historien om Gud och människorna. Det står att hon är en sköka som bor med sin familj inuti stadsmuren i Jeriko på 1200–talet före Kristus. Du kan läsa om henne här i Bibeln.


Det känns som om jag, liksom Rachav, bor mitt i gränslandet, på en plats mellan det som finns innanför och det som existerar utanför. Jag längtar efter en förflyttning. Den här platsen är svår att leva på.


I snart sju år har jag bott här ute i en lägenhet på en gård ute på landet. Nyligen stod jag i dörröppningen mellan köket och vardagsrummet och insåg att platsen är död, att den egentligen alltid varit det. Jag vet skillnaden, för jag bodde en gång i ett levande besjälat hem. Det var den bostaden jag sålde för att kunna följa Gud. Jag blev förälskad i det hemmet omedelbart när jag såg det. Ljuset strålade in från tre håll genom de höga fönstren i sekelskifteshuset. Takhöjden var nästan tre meter. Allt var fräscht så jag kunde flytta rakt in med barnen efter skilsmässan i december 2007. Jag köpte lokalen undertill också, för att där bedriva mitt nystartade företag.

Mina kunder älskade platsen lika mycket som jag. Vårt hem var vackert, levande och där vilade jag i kärlek efter skilsmässan från barnens pappa. Det var medan jag bodde där som jag började skriva ihop med Gud, det var där som Jesus kom till mig och den helige ande likaså. Jag minns att det redan från början kändes som om jag var omsluten av en kärleksfull farmors famn, att jag var hållen och buren.

Mannen som köpte bostaden av mig flyttade ner från Stockholm. Hans farmor hade bott i lägenheten när han var barn. Mannen bodde kvar där tills han dog.


Som en grav har det hem jag bott på de senaste sju åren plats känts som. Mycket energi har gått åt till att ge hela gården liv. Mycket tid har gått till att skapa ordning i det ständiga kaos som uppstått här. Mycket ork har gått till att behålla friden och lugnet, att ha tålamod med alla förändringar här som jag inte kunnat förutse. Mycket kärlek har gått åt till att göra platsen vacker, ofta helt förgäves, och att ha överseende med det jag inte kan påverka.

Det gör ont att skriva att det varit så. Att under de sju svåraste åren i mitt liv har mitt hem inte gett mig någon vila, inte omfamnat mig, inte kommit med trygghet och inte burit mig. Tvärtom. Det har brutit ned mig med sin fukt, kyla, ombytlighet, allt som inte fungerat som det ska, många förändringar och mycket annat.


Men Gud har varit här. Precis lika mycket som han var i den vackra bostaden i Kaptenshuset på Strandgatan på Limhamn. Den stora skillnaden är att jag under dessa krävande omständigheter här på landet och min egen utsatthet på alla plan; ekonomiskt, relationsmässigt och hälsomässigt, varit mer öppen för att ta emot Gud på djupet. Jag har i min värnlöshet inte haft något försvar gentemot Gud, men jag har lärt mig sätta gränser mot andra för att kunna överleva.


Jag kan inte fortsätta bo här så mycket längre, även om våren och sommaren såklart är härlig med rapsfälten alldeles intill. Under mina år här har jag lärt mig en massa om att odla i pallkragar, beskära träd och buskar och tillvarata vad naturen ger. Det intresset tar jag såklart med mig. Numera gör jag egna teer, nyponpulver, saft, örtsalt och en massa annat gott.

Jag vill också ha med mig kärleksörten från min mamma, den vita rosenbusken från min vän Jeanette och pepparmyntan som är så otroligt god att göra te på. Men en höst och vinter till klarar jag inte. Fukten, draget och kylan bryter ner min kropp. Jag vet att det är så. Min kropp ljuger inte om sådant. Jag har ont i lederna. Värst är min vänsterarm.


Min 90-åriga mamma är orolig för min hälsa. Jag med. Vi vet båda hur det gick för min älskade moster Ella som bodde i en gammal skola i Åsljunga med just kyla, drag och fukt. Händerna svullnade och kroknade på ålderns höst. Ögonlocken föll ner. Och båda benen fick hon amputera.

Ella och jag är lika varandra. Hon var "redig" på många sätt. Liksom jag är. Men det är viktigt att förstå att kroppen inte mår bra av just kyla, drag och fukt. Det gräver sig in i märg och ben.


Jag behöver ett hem som omsluter mig på alla sidor. Som är varmt nog så att min kropp kan slappna av och jag slipper gå med jacka och halsduk på inomhus. Ett hem där ljuset flödar in och lyser upp, för när det är så mycket skugga som här då letar skuggan sig in i sinnet och fördunklar det. Ljus är livsnödvändigt för min mentala hälsa och jag behöver sitta i dagsljus när jag skriver och ritar för mina ögons skull.

Jag behöver ett hem där ordning råder, äras och bevaras, där skönheten respekteras och breder ut sig. Ett hem där jag kan rota mig och odla ett hållbart liv ihop med Gud. Ett från början besjälat och välkomnande hem där jag finner vila och glädje att leva och verka. En levande plats som berikar min tillvaro. Inte tvärtom.


Hur det ska gå till vet jag inte, men om jag kunde sälja allt jag hade för att följa Jesus, då utgår jag ifrån att Gud ser till att jag har ett hem som håller mig frisk för annars kan jag varken teckna eller skriva. Då vore allt helt förgäves. Vilken Far skulle göra så mot en dotter som lyder och gör sitt allra yttersta? Inte ens jag som mänsklig mamma skulle göra så mot mina barn. Varför skulle då min gudomlige Far göra det mot mig?

Gud har uppnått syftet med dessa sju svåra år. Det fanns en plan och den har fullbordats. Gud rev ner muren jag hade byggt upp mot honom. Djup möter nu djup. Det var vad Gud ville och jag också innerst inne. Det förstår jag nu.

Åren här har varit nödvändiga. Motståndet mot Gud finns inte i mig mer. Om jag stannar kvar nu blir det en nedbrytning som inte har något syfte, som inte är till uppbyggelse. Gud är kärlek. Inte ondska. Gud känner mig. Allt kommer att lösa sig.


Jag saknar pengar för en flytt och för ett nytt boende. Jag saknar insikt om vad Gud vill och vet vad jag behöver på den plats jag sen ska slå rot och inför den framtid han har i åtanke. Men jag saknar inte tilltro till att det kommer att bli hur bra som helst så snart Gud har ordnat allt som behöver ordnas. Sedan återstår bara att tacka för dessa år, denna plats, dessa människor, allt jag lärt mig om Gud, mig själv och livet som människa. Sedan börjar mitt nya liv i den frihet som bara Gud kan friköpa åt en människa.


Det är ingen radikal efterföljelse jag ägnar mig åt. Gud ber inte om mer än en människa innerst inne själv längtar efter att ge. Min längtan är frihet; att inte vara ägd av mina tillhörigheter, av arvet från min barndom eller hur andra ser på mig och vill att jag ska vara. Min längtan efter frihet handlar om den frihet som endast finns att finna i kärleken; att jag vet av egen erfarenhet att Gud aldrig överger mig, oavsett min livssituation, oavsett vad jag själv har gjort eller inte gjort. Den friheten jag personligen behöver kan bara sökas och finnas i att jag är älskad villkorslöst av Gud. Jag har behövt göra en lång utmanande resa där jag har fått uppleva den kravlösa kärleken från Gud på många sätt för att den oändliga kärleken skulle överskina den avsaknad av kärlek jag mött tidigare i mitt liv.


Kram,

Marie





  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon

marie.eklipanovska@gmail.com | 0703-624260 | ©2021 by Marie

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now