• Marie Ek Lipanovska

Sårbarhet och sinnlighet

Som vanligt är det Sötnosen som visar mig vad som sker med mig i mötena med människor som inte tar ansvar. En teckning växer fram, en bild som säger mer än tusen ord kan formulera.


Jag borde ha en plats i Guiness Rekordbok. Åtminstone är jag bland de snabbaste i världen på att ställa mig frågan: "Vad är min del i det som sker?" Följd av "Var är Gud i detta?" Och sist men inte minst: "Vad kan och behöver jag förändra?"


Mina ansvarsmuskler är vältränade. Jag har rakt igenom hela livet burit ett mycket stort ansvar. Det har varit min överlevnadstaktik. För det jag har ansvaret för, det kan jag förändra och påverka.


Tre oväntade episoder denna helg pekar alla åt samma håll. Vad som sker med min sårbarhet och sinnlighet (själens inre och den yttre i kroppen) i relationer där den andre vägrar bära sin del av ansvaret.

I första fallet var det en person som kastade det egna ansvaret rakt i huvudet på mig i form av en känsla som den inte klarade av att bära själva. I detta fallet var det en blandning av irritation/frustration/skuldbeläggande. Jag blev så totalt överrumplade att jag tappade målföret. En lång stund efteråt låg "giftet" från personens känslor kvar i min kropp och sved. Det oväntade ogrundade beteendet lämnade efter sig en känsla av otrygghet. Förtroendet för personen sjönk.

I det andra fallet var det en person som bara gled undan sitt ansvar, placerade det hos en tredje part, förminskade det och i slutänden osynliggjorde det. Detta var inte oväntat. Tvärtom, jag anade att det var så det skulle sluta. I flera år har det varit så här. Men det är så svårt för mig att förstå att en människa kan bete sig på detta vis mot mig. Att jag betyder så lite. Fastän jag i ord och handling visat tålamod och omsorg i alla dessa år. I den här relationen förtjänar jag så mycket mer än vad jag får. Ett tag till måste jag uthärda, och under tiden vill jag förbli mig själv trogen.

I det tredje fallet var det en person som fann på ännu en i raden av ursäkter för att inte bära det ansvar den tagit på sig. Också här var händelsen i sig inget stort, men liksom i det andra fallet så är det något som hänt så många gånger att jag nu inser att jag kommer att åsidosättas i all oändlighet, för den som överger sanningen om sig själv, den överger andra.


Jag är ingen fullkomlig människa, men jag är rädd om mina relationer. Jag ser människor som gåvor och försöker förvalta dem därefter. Jag misslyckas, jag med. Men när min generositet möts med girighet, min vänlighet med arrogans, och min kärlek och omsorg tas för given, då kommer det till slut till en gräns där jag returnerar gåvan som den personen var, till Gud. För också jag är en gåva och om man behandlar mig så ovarsamt att jag känner mig värdelös och ständigt bortprioriterad då kan jag inte längre ansvara för relationen till den personen, för jag bryts ner.


Jag är en mycket sårbar människa. Det är en gåva, också i en relation. Om jag behandlas varsamt kan min sårbarhet komma att bli värdefull på alla möjliga sätt. Sårbarheten gör mig lyhörd och det kan komma den andre till gagn. Jag kan ibland se den andre personen med Guds ögon, ana gåvor som Gud nedlagt i honom eller henne, peka på något viktigt som leder till helande och helighet. Jag ser vad inte alla andra ser. Hör vad andra inte alltid hör. Känner vad andra inte alltid känner. Anar ibland långt i förväg vart en människa är på väg. Det är fint. Det är en gåva. Men ska jag kunna ge den gåvan då kan man inte kasta sina obearbetade känslor på mig, inte sopa sanningen under mattan och inte skjuta på det som måste göras till ett senare tillfälle som aldrig uppkommer av sig själv.


Helgen bär med sig den där välkända gränsen då bägaren rann över. Jag ger inte upp relationerna jag nämner, jag returnerar dem till Gud. Jag har förvaltat dem efter min allra bästa förmåga. Jag har gjort det i många år. Jag kan inte väcka liv i människans längtan efter sanningens ljus och kärlekens omsorg, det kan bara Gud. Jag hoppas att jag i dessa relationer gett Guds kärlek, tålamod och omsorg ett ansikte. Jag har verkligen försökt att göra det, att ära Gud genom att förvalta den plats jag blev satt på och de människor han sammanfört mig med. Det är tid att vandra vidare. Min sårbarhet och sinnlighet är en gåva från Gud. Den är min att prioritera, vårda och sätta värde på. Jag älskar den gåvans två vackra och ömsinta sidor. Den betyder allt för mig. och det var precis det Sötnosen tecknade. Hon visade mig just hur värdefull den gåva Gud har nedlagt i mig är. Och vad som sker om den går förlorad.



Jag behöver inte bara stunder av ömhet och närhet, utan ett liv i ömhet och närhet. Men någonstans måste man börja. Idag publicerades avsnitt 3 av 40 där du kan lyssna till när jag läser upp mina sinnliga kortnoveller ackompanjerade av stillsam musik. Klicka på bilden så kommer du till spellistan på Spotify.


Gud finns överallt. Gud är det ljus i vilket jag ställer en situation eller en relation för att se vad som är mitt och den andres, vad jag kan göra och inte kan göra, vad som verkligen är, vad det är som sker och vad jag behöver för att ta hand om det liv jag getts i gåva.


Kram

Marie



Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now