• Marie Ek Lipanovska

Sårbarhetens ansikte

Det är som när ett stort plåster rycks loss från min kropp. Smärtan sprider sig över huden. Min sårbarhet blottläggs. Själen håller andan så ont det gör. Tyst och alldeles stilla strilar tårarna ner över mina kinder. Jag gör allt för hålla samman mig själv, för att inte förvandlas till en blöt fläck på golvet. Jag fäster blicken på den blå himmelen utanför mitt fönster. Stannar vid träden som vajar i vinden. Känner samhörigheten med de allra bräckligaste av kvistar på den tjocka grenen. Jag fryser tiden. Låter den stå alldeles stilla. Bli vertikal.

Ansiktet är borta. Blicken finns där inte mer. Djupet jag sökt i den andre. Djupet jag blottlagt för honom. Det är borta. Jag såg honom. Jag ser mig själv, men är inte sedd. Var jag det någonsin? Skulle det då ha kunnat slutat såhär?


Han river bort det lilla skydd jag har. Han lämnar mig naken. Han överger mig i min djupaste sårbarhet. Han gör det varje gång. Jag ser det nu.

Stelna inte, Marie. Låt dig inte kylas ned. Bli inte kall och hård. Slut dig inte. Ge inte efter för någon annans ovarsamhet. Låt dig inte besegras av den som övergett sig själv och förlorat kontakten med sin egen sårbarhet och längtan.

Distansen jag har till mig själv. Förmågan jag utvecklat att betrakta vad som sker med mig på lite avstånd, den rösten är det som talar. Den del i mig som ser utan att döma. Vittnet jag är där allra längst inne. Vittnet som också bevittnade honom.


Samma människa som sårar kan inte också trösta. Trygghet finns inte hos den som kommer och går. Jag kan inte se den som vill hålla sig dold. Inte bevittna den som inte är närvarande. Det är jag som är hemma i mig själv och han som gått vilse.


Jag ska ge mig själv all den kärlek jag behöver. Vara min egen tröst och den balsam som läker såren. Jag ska sortera under detta år, 2021, bland allt material som jag skrivit kring att vara kvinna och min längtan efter föreningen i kärlek. Här på bloggen ska sanningen ha sitt rum, verkligheten som den varit. Så kan jag behålla såret öppet och låta det läka inifrån och ut, utan att min sårbarhet går förlorad.

Jag behöver inte ett kvävande plåster som döljer det djupa hålet i mig, som sätts på och rivs av utav den andre som vill komma med läkning men egentligen bara döljer sanningen för sig själv.


Jag har fördröjt och försvårat min egen läkeprocess under flera år. Ibland har jag förskönat och ibland har jag förminskat det svåra jag varit med om. Kanske har det varit en överlevnadsstrategi. Jag pålägger mig varken skuld eller skam. Jag fylls av ömhet för mig själv.

Vittnet i mig ser klarast genom det filter som sårbarheten är. Bakom murar av försvar grumlas min blick. Då speglar jag mig i ett fängelsegaller, inte i kärlekens milda ögon.


Jag är sårbar. Det är inget som någon annan gjort mig. Jag föddes så, det är en gåva från Gud. Till mig och för mig. Men också till och för den andre.

Min sårbarhet kallar fram sårbarheten i den andre. När jag är naken är det lättare för den andre att klä av sig. Med nakenhet kommer sanningen om vad som döljer sig i djupet av oss båda. Jag vill inte övertäcka det, tvärtom jag vill avtäcka det. Låta det vara synligt.

Om den längtan och den vägen är jag oftast ensam. De allra flesta tycks inte vilja visa upp vem de är allra innerst inne för någon annan. De tvivlar på kärleken, att de ska vara älskade för dem de är. De lever hela livet uppskattade och kanske älskade för det de tror att den andre förmår acceptera och älska. Hur många lever inte ett liv som rymmer både sanning och lögn? Lika trogen de båda sidorna i sig själv. Det är inte min livsstil. Den skadar min sårbarhet.


Bloggen är mitt hälsohus och mitt sjukhus, beroende på om jag är i tillfrisknande eller jag insjuknat. Det är min domän, i mitt namn, för det är jag tacksam. Ingen annan än jag själv kan tysta mig. Ingen annan än jag själv kan ge ett ok att publicera.


Min längtan och mina drömmar, alla de tankar och känslor och bilder jag bär och begrundar i mitt inre om hur vacker och god en kärleksrelation kan vara. Det är åt det inre livet jag ska ge det nya rummet på Patreon som jag berättade om igår. Ett lusthus, en livmoder, som driver fram det vackra och sköna, det befruktade och förenade, sensualitetens och sinnlighetens alla frukter och blommor. En ny trädgård vill växa fram. En älskog. En upplyst glänta. Mitt eget Eden.


På samma sätt som Sötnosen växt fram ska kvinnan få växa fram organiskt. Kvinnan i mig har liksom barnet sitt fäste och ursprung i Gud. Vittnet i mig ser och älskar kvinnan och sårbarheten, hennes längtan och skönhet, ömheten och värmen. Jag är inte separerad från dessa delar i mig. Jag är fokuserad på dem. De är som två grenar på samma stam. De sträcker ut sig som armar åt varsitt håll. Tillsammans bildar de en öppen famn, kronan på trädverket som öppnar mig för Gud.


Jag vill bli sedd på djupet. Jag har inget att dölja, inget jag skäms för, inget som inte tål dagsljus. Jag vill bli älskad för den jag är, inte bara för det älskvärda och lättsmälta och av andra accepterade. Den blick jag haft sedan ung ålder ger jag nu som en gåva åt mig själv. Jag var inte sedd som barn, mina känslomässiga behov av kärlek och närvaro tillgodosågs inte. Jag såg det barnet och ur henne föddes Sötnosen.


Sedan min längtan efter pojken väcktes har jag sökt och sett honom, fastän de flesta män dolt det mesta om sig själv. Vad de inte förmått älska hos sig själv har de velat undanhålla mig. Mer än något annat har de dolt sin sårbarhet, svaghet har de döpt den till. Och med sårbarheten inlåst i ett mörkt kyffe har den ömhet och värme som finns där aldrig blivit utsläppt och haft sin självklara plats i vår relation. Utan sårbarheten kan mannen aldrig bli en riktigt bra älskare heller i sängen. Han kan inte känna sin egen kropps dolda hemligheter och än mindre mina.


Lika länge som jag sökt och sett pojken/mannen har jag velat bli uppsökt och sedd som flicka/kvinna. In i det sista trodde jag att det skulle ske. I synnerhet när jag av mig själv och egen fri vilja ställde mig helt naken inför den andres blick. Utan en tråd på kroppen och utan ett fikonlöv över min sårbara själ. I det djärva draget avslöjades jag också för mig själv. Jag såg kvinnan som ville bli sökt och sedd. Jag såg mitt allra vackraste innersta. Jag såg skönheten jag är när jag vandrar i Eden i full tillit till Gud och mannen. Jag såg kärleken och glädjen och friheten i detta nakna tillstånd.

I det ljuset klädde mannen av sig. All skam rann av honom. Skulden fanns ej mer. Kärleken brann i hans hjärta. Ömheten strömmade fram. Sårbarheten blev synlig. Varsamheten vaknade av sig själv. Hans ögon lös av både kärlek och åtrå. Sedan satte rädslan tänderna i honom. Sorgen vällde fram med insikten om att det fanns en man inuti mannen som han själv hade övergett. Och till det gamla välkända spåret återvände han. Som om inget hade hänt. Som om han inte hade sett sanningen. Som om mötet oss emellan inte var Guds försyn. Som om sanningen inte var vägen. Mörkret var enklare. Där visste kände han igen sig själv. Där slapp han känna, sin längtan efter att älska och att älskas.


Kram,

Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now