• Marie Ek Lipanovska

Skaparen och skapelsen

En gång körde bonden över det lilla trädet. Jag började gråta när jag såg det. Där vid foten av den tunna stammen som hade letat sig upp ur marken låg min sons hamster begravd. Men inte ens en stor traktor lyckades döda livskraften i det frö som hade landat i jorden. Efter ett tag stack åter en tunn pinne upp.


Det är en liten lönn och hans mamma står några meter därifrån och vakar över sitt barn. Idag vet man att det är så. Träd kommunicerar med varandra. Moderträden förmedlar kunskap under jord. Det säger något om Gud som skapare, att ingenting är en slump och vi människor vet nästan ingenting egentligen.


Sedan jag kom hem från högmässan i förmiddags har jag vårdat trädgården. Nu sitter jag i solstolen och tittar ut över sädesfälten och upp på den dramatiska himlen fylld av moln. Och mitt hjärta gråter över att jag inte har någon att dela det storslagna mänskliga livet med. Det är som en tagg i hjärtat och jag står där inför min Skapare som det barn till honom jag är. Jag står där som en mogen kvinna och undrar varför min himmelske far dröjer med sin gåva. Gud om någon vet att människan är skapad för gemenskap. Till sin avbild skapade han oss, människan, som man och kvinna.


Älskade Far, varför är jag då ensam här i din trädgård bland himlens fåglar och markens djur?


Kram,

Marie