• Marie Ek Lipanovska

Sol och måne, själ och kropp

Jag har tänt alla ljusen i mitt vardagsrum. Kandelaberns fem vita stearinljus, de två blockljusen och paret i de rustika höga metallstakarna. På teven brinner en brasa som om jag hade en öppen spis. Jag spelar hög musik. Andrea Bocelli sjunger julsånger för mig på både italienska och engelska. Musik, skrivande och tecknande är det som tagit mig igenom denna annorlunda, ensamma och mycket svåra jul.


Idag var jag bara tvungen att duscha. Jag har inte orkat sedan julafton. Men det var stopp i avloppet så jag fick börja med att rensa det från allt hår jag tappat, Snäckans kattsand och vidriga schamporester. Så ofta i livet har det inte handlat om vad jag orkar eller vill, utan vad som måste göras.


Jag dricker grön smoothie i hopp om att lugna magen. Att ligga och sitta så mycket som jag gjort dessa dagar är inte bra för varken leder eller mage.

När min kropp är orkeslös då blir det också så tydligt för mig hur min själ mår. När jag inte kan fly in i de fysiska göromålen utan måste vara still då hör jag själens vånda så tydligt. Jag kan inte fly in i en stunds bakande, städande, en långpromenad eller ett zumbapass i hemmet. Allt sådant som i sig är gott, men som så ofta tystar själens röst.


Efter flera dagars dåliga mående, influensa eller corona vilket det nu är, stod jag igår ansikte mot ansikte med min själ igen. Jag vet vad som gör henne ledsen och sjuk. Den där medvetna ohederligheten och synden jag nämnt förut. Den som innerst inne är ovillig men som jag känt varit nödvändig för min överlevnad. Men den är ett ok för min själ.

Kan en själ dö? Jag vet inte. Kanske inte. Men kan en själ gå förlorad? Ja, något i mig anar att det är så. Fråga mig inte vad det innebär eller hur det skulle gå till, och kanske är det inte för evigt. Men jag hade en uppenbarelse för många år sedan där de förlorade själarna hade sitt eget rum, sin egen plats. Liksom de heliga och änglarna hade sin egen plats och de avlidna levde på sin plats. Jag såg att i mässan kunde vi mötas, vi som ännu lever, de avlidna, de heliga och änglarna. Jag såg att dörren till de förlorade själarna stod öppen, men inte för att de kunde delta, utan för att de skulle få del av mässans ljus och gemenskap.


Igår tog jag det mycket svåra beslutet och jag gjorde det när jag var som allra mest sårbar och nära själens skörhet. Jag avsade mig den där ohederliga livlinan. Från och med idag finns den inte mer. Det finns flera lager i detta, det rör änne en person jag älskar. Jag binder inte längre någon av oss i det ohederliga. Men det är också att ge upp ett hopp, att släppa taget om den jag har kär. Det är ett beslut grundat i tron på att sanningen är den enda vägen. Att vad jag binder på jorden binder jag i himmelen. Det är grundat i tron på att Gud ser mina behov och tillgodoser dem på ett annat sätt och att jag kan lita på hans löfte och hans ord:


Därför säger jag er: bekymra er inte för mat och dryck att leva av eller för kläder att sätta på kroppen. Är inte livet mer än födan och kroppen mer än kläderna? (Matteusevangeliet 6:25)


Och jag gör det för att jag verkligen djupt i mig själv tror att detta är sant:

Vad hjälper det en människa om hon vinner hela världen men måste betala med sitt liv? Med vad skall hon köpa tillbaka sitt liv? (Matteusevangeliet 16:26)


Livet för mig är inte bara kroppen utan själen. Själen är mycket mer den Gud format som mitt jag, än vad kroppen är. Kroppen ska spegla min själ, inte tvärtom. Kroppen är som månen och själen som solen kan man säga. Kroppen har sina egna krafter liksom månen har sina, men själens/solens kraft är så mycket mer. Kroppen kretsar kring planeten jorden. Själen är centrum av vårt solsystem. Men solen befinner sig bara i utkanten av vår galax Vintergatan. Det får jag inte glömma. Det är viktigt att se vad som är det stora i mig som människa, men också att minnas hur liten jag är i det stora hela.


Amazing Grace sjunger Andrea Bocelli nu. Ja, utan nåd förmår jag inte ta det kliv som det innebär att inte längre vara bunden till det värdsliga och de människor jag älskar. Men om jag inte tar det klivet är jag inte sann mot mig själv.

Det handlar inte om ett självuppfyllande och en egotripp, utan om själens djupa längtan efter att leva i ande och sanning, i kärlek och frid. Och min själ tyngs ned av oärlighet och förnekelse, av hemlighetsmakeri och lögner. Det är något gott. Det är så det ska vara. Men det är inte enkelt att leva i enlighet med min själs längtan. Hon kräver en radikal kärlek, en sådan som bara finns i den kristna tron. En som hävdar sig vara vägen. Och den vägen kan jag inte gå till slutet om jag väljer oärlighet. Det är så jag uppfattar den. Den som väljer att inte lita på att sanningen bär, den hamnar till slut i diket. Det är min övertygelse. Och jag vill inte stå där i diket längre. Men det är väldigt svårt att hitta medvandrare på denna resa. Vi har alla olika gränser för hur radikala vi kan vara i vår tro på Guds kärlek och sanningen som vår frälsare. Att jag medvetet valt ohederlighet och synd är ett tecken på en sådan gräns för min tro på Gud och hans löften. Inte sällan fastnar vi i Moses lag och vårt gamla begränsade medvetande om vad som är gott och ont, om vad som är Guds vilja och vår egen rädslostyrda inre domares röst.


Imorgon ska jag göra ett Covid 19 självtest. Oavsett vad det visar så behövde min själ denna radikala ensamhet under julen och att kroppen slogs ut för att jag skulle klippa de gamla band som binder mig till det som inte är ande och sanning och definitivt inte Guds vilja för mig som hans älskade dotter.


Jag kan bara be för dem jag älskar att de också en dag väljer att vandra Vägen och lyssna till själens rop och viskningar. Det går inte att undvika att hamna i diket när man väl börjat vandra vägen som Jesus Kristus är, men vi ska akta oss för att bli bekväma och slå oss till ro när vi fallit i diket. För där riskerar själen att gå förlorad tror jag, vad det nu än innebär.

Liksom det krävdes att miljoner sädesceller lämnade min pappas kropp men bara en nådde fram till min mamma, tror jag att det är när vi lämnar moder jord för att återvända hem till vår Far. Inte för att de andra sädescellerna inte var lika bra och värdefulla som den som innehöll mig. Mitt ja till livet som människa var bara starkare än de andras. De återvände till intet. Jag blev något, en människa.

Av jord är du kommen, och till jord ska du åter bli. Det är inte fel och inte sämre, jag vill bara något mer. Mitt ja är inte bara till att bli människa utan också till nästa steg, vad det nu än är. Och varför skulle den processen skilja sig från alla andra? Varför skulle plötsligt alla bli till i nästa fas? Måste vi inte säga ja till själen Gud nedlagt i oss och hennes längtan efter att återförenas med kärleken och sedan kämpa för att nå fram till ägget som Guds rike är? Det vore helt ologiskt om det inte vore så.


Jag tror vi människor har så svårt för urvalsprocesser, att vi så gärna vill att alla ska få vara med, även om det innebär utplåning av allt. För det är som på Galapagosöarna. Där råder totalt förbud mot att växter eller djur förs in. Ekosystemet är så känsligt att när något utanför kommer in då hotas hela kedjan. Skapelsen är en spegling av en ordning vi måste acceptera även om vi har svårt för den och vill att den ska vara något annat. Urval och gränser krävs för att bevara mångfald, ordning och alla former av liv. Den ordningen ser till att min mamma inte tog in en miljoner sädesceller för då hade vi alla dött, också hon.


Nu ska jag äta de sista skivorna av mitt vörtbröd, sedan för jag äta knäckebröd.


Kram,

Marie



Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now