• Marie Ek Lipanovska

Som en recycled canvas

Jag har målat klart min första återvunna tavla. Och jag ska börja med att säga att jag inte alls är nöjd med resultatet. Fastän jag varit noggrann syns det inte riktigt. Men ...


... denna tavla har handlat mer om själva målandet än det färdiga resultatet. Om Skaparen, inte skapelsen. Därför bär denna tavla som jag inte riktigt är nöjd med, på samma gång det mest komplexa djupet av alla tavlor jag målat.


Det är mycket enklare att måla på en helt ny duk. Friheten är total i det oförstörda. Precis så är det för Gud när vi föds. Vi är vita som snö och helt oförstörda. Denna tavla är som jag. Han får använda den duk som finns. Det går inte att ha den omålad.


Tavlan kom från en ung kvinna och hennes lille son. De flyttade och ville inte ha kvar denna. När jag målade gladdes jag åt den unga kvinnas möjlighet att försörja sin son. Hennes rikedom blev min rikedom. Jag såg i henne en ung Maria och Jesus, flytten från Betlehem som var Josefs hemstad, till Nasaret, Marias hemstad. Att den unga kvinna bar den feminina versionen av samma namn som den pojke jag aborterade för 30 år sedan såg jag inte som en slump. Utan en gåva. En cirkel slöts.


Jag inspirerades av en vacker kasse när jag valde färgerna. Att blanda till den bruna färgen var en utmaning. Jag tycktes finna den när den var blöt, men när färgen torkade blev den annorlunda. Hur jag än strök så blev tavlan samtidigt flammig. Jag kunde inte få färgen slät och jämn. Penseldragen syntes. När ljuset träffade tavlan från olika håll såg man dess fulhet. Efter fyra ommålningar kom jag fram till att bättre än så här kan jag inte. Jag får välja att vara nöjd. Jag har gjort mitt bästa att efterlikna och få den vackert slät.


Tavlans bruna färg symboliserar också en mänsklig mörkbrun jord genomsyrad av Guds ljus. Jag är den jorden för Gud. Så när en vän kom förbi efter andra strykningen och kommenterade färgen blev jag sårad. Jag bad om att inte få mitt arbete kommenterat när det inte ens var klart. Det öppnade för ett tillfälle att förklara att hen inte vet vem jag är innerst inne och därför inte kan veta när färgen på tavlan speglar mitt djup. I hela mitt liv har jag känt att människor vill forma mig till den de vill att jag är, inte den jag verkligen är. Därför var det mötet gott. Det var bra att träna gränssättning och tydlighet med min vän. Det var ett statement. Jag vill inte bli formad av någon människa, inte ens en välvillig vän, utan av Gud. Och denna tavla handlar om det. Att inte låta andra måla upp mitt liv mer så att jag passar i deras hem. Utan låta Gud måla så jag kan hänga i Hans hus.


När jag började måla prickarna vita kändes det inte rätt, ändå fortsatte jag ett tag till. När jag betraktade de vita prickarna mot den bruna bakgrunden kom jag att tänka på vita blodkroppar. Jag googlade och insåg att här låg något för mig att upptäcka. Vad jag fann var förståelsen av vad det är jag gör i mitt konstnärsskap och författarskap. Mina tavlor, texter och teckningar är som de vita blodkropparna neutrofiler. De letar upp bakterier, slukar dem och förtär dem inuti sig själv. Med den insikten förstod jag också att om en människas själ är för svårt infekterad då är mina små vita blodkroppar helt verkningslösa. Då behöver den människan Guds blodkroppar, inte mina. Denna viktiga upptäckt ledde till att jag inte bara drog mig tillbaka, utan att jag också drog mig ur flera tilltänkta samarbeten. Mina vita blodkroppar gör mig gott, men där jag hade lagt en del av dem, där vore de helt bortkastade.


Så jag började måla prickarna i guld. Såsom min tanke var från början. Inspirerad av färgerna på den där vackra kassen av märket Burberry jag fick ihop med tavlan. Guds blodkroppar behöver världen just nu i dessa coronatider. De som inte bara äter upp de farliga bakterierna utan också kommer med nytt friskt liv.


Tavlan är som jag. Gud får använda det som finns nu, inte den vita canvas jag var när jag föddes, för den finns inte mer. Hur mycket jag än försöker få ytan slät så är jag fårad av livet. I ett visst ljus går det inte att dölja sanningen om de svårigheter livet serverat mig. Men oavsett vad som varit kan jag också se att den bruna färgen med sina guldiga prickar är provocerande att titta på, det insåg jag denna morgon. För den tycks stå stilla. Tavlan är orörlig. Som om någon tryckt på paus. Jag får lust att vilja sätta den i rörelse, men den bara stirrar på mig i sin totala frid. Jag noterar att jag vill gå undan, att det är nästan outhärdligt att möta den i sin stumhet. Det är som om den säger: Ser du? Ser du, att jag alltid faller ner mot dig? Ser du, att allt du behöver göra är att vara en öppen jord? Ser du, att jorden då blir allt ljusare, trots att fårorna består?


Jag försökte fotografera tavlan. Det gick inte bra. Färgen låter sig inte fångas. Men jag sände de dåliga före och efter-bilderna till mina döttrar för att höra deras respons. De gillar att jag målar.

Tanken på att sälja tavlan finns inte. För jag är inte nöjd med resultatet. Hur fåfäng kan jag vara?

Äldsta dotter sade att hon ville ha den. Jag frågade inte ens. För innerst inne visste jag det redan. Att hon behöver den som en spegel, för att bli påmind om vem hon är. För att provocera med sin stumhet, stillhet och Guds oändliga kärlek.


Jag gissar att ni är nyfikna på hur den ser ut. Men det låter jag förbli ett mysterium. Något måste en kvinna behålla för sig själv.


/Marie




Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now