• Marie Ek Lipanovska

Tid att ansas och beskäras av Gud

Fingrarna känns lite kalla. Tårna likaså. Jag har klivit i ett par byxor så vida att benen inte ens märker att de inte är bara. T-shirt plus långärmad tröja omfamnar min överkropp. Jag fick torka det nytvättade håret för jag frös om huvudet. En kall vindil tar sig in genom fönsterspringan.


Hösten är på väg. Jag såg de första löven som börjat skifta färg idag på min lilla promenad här ute på landet. Jag vandrade på samma grusstig som jag gjort de senaste sju åren och ryckte till när det första skottet avlossades, trots att jag vet att jägarna lurar runt åkrarna sedan några dagar tillbaka. Så hördes ytterligare en smäll och därefter en tredje. Den sista lät annorlunda. Inte som något som for genom luftens tomrum, utan som en träff. Jag vände mig om och såg fågeln som vinglade runt upp i luften och sedan störtade handlöst mot den skördade åkermarken. Jag såg jägaren springa ut på åkern och jag såg fjädrarna som for runt i luften när han gick tillbaka med sitt byte. Det vände sig i min mage. Och tårarna gick inte att hålla tillbaka. Hur mycket av köttet och fisken jag lägger på min tallrik skulle jag äta om jag tvingades avliva djuret med mina egna händer?


Och jag såg ett ensamt rådjur som haltade lite när det gick in mellan de väldigt höga gamla träden som omger den stora granngården och jag kunde inte låta bli och undra över hur många skott som träffar fel. Och om jag riskerar att bli en måltavla när jag vägrar avstå mina promenader för att andra är ute på jakt. För siktet är inte alltid inställd mot skyn. Här springer mycket harar runt i kring där jag bor.


Jag har saknat Sötnosen och Anden. Vännerna har varit frånvarande ett tag. Men idag har jag äntligen fått ivägskickat porträttet jag skrivit till Bunkeflo Kyrkoblad. Och Sötnosenserien till samma höstutgåva av mitt församlingsblad. Därmed sätter jag punkt för porträttskrivandet. Även om jag är ovanligt nöjd med resultatet så känner jag hur dyrt det är för min hälsa att driva fram en frukt på människors efterfrågan.


Sent igår kväll när jag satt i soffan dök mina två älsklingar upp. Sötnosen bär mina kläder, de jag hade på mig igår. En grön klänning under en beige spetsblus. Hon är extra fin i håret, för Anden gör ett porträtt av henne. Ett mycket vackert och talande porträtt, tycker jag.


Skillnaden är icke mätbar på när jag tvingas driva fram texten till ett porträtt som jag skriver och när jag enkelt tecknar ett porträtt av Gud med hjälp av hans ande och kärlek. Jag kan inte längre skapa utifrån människors efterfrågan för hela mitt väsen sätter hälarna i marken och protesterar. Vad jag har att erbjuda är den frukt jag bär regelbundet. Skörden har aldrig uteblivit, men den varierar i både kvantitet och karaktär från år till år och månad till månad. Gud odlar i mig utifrån hans vilja och överflöd oberoende om människorna vill ha Andens frukter eller ej.


Det är egentligen så livet på jorden varit förut. Vi har tagit emot vad marken, buskarna och träden gett oss. Vi har levt utifrån varje säsongs sortiment av bär, frukter och grödor. Min kropp är skapad likadant. Jag har alltid något att erbjuda, men det kanske inte är vad andra efterfrågar. Men det är med mitt arbete som med mina tomater jag odlar. De ser inte bara ut som tomater på ytan, de smakar tomat och innehåller allt som gör en tomat till en tomat. Sötnosen är inte bara söt på ytan, hon är full med andlig näring och gudomlig smak. Men vi vet alla att sötman i ett litet hallon har svårt att konkurrera med en beroendeframkallande godisbit som belönar sinnet omedelbart.


Ännu en gång låter jag Gud ansa den gren jag är på Livets träd. Av allt jag arbetat med de senaste 13 åren återstår tecknandet, bloggandet och Söndagarna med Jesus. Den direkta kontakten med mina "kunder" försvinner. De många olika grupperna, de enskilda vägledande samtalen och journalisten som intervjuar, den tiden är nu över.

Gud skapar en distans mellan mig och de som är intresserade av mitt gudsarbete. Jag känner en vila i det. Jag har så mycket mer att ge, och med denna nya distans kan jag ge till så många fler än jag någonsin kunnat förut. Det ser jag framemot. Det känns glädjande. Men ett uns av vemod finns i mig när jag idag sätter punkt för det gamla sättet att tjäna den Gud jag älskar.


Kram,

Marie