• Marie Ek Lipanovska

Under gråteken dog jag

Jag minns det så väl, den där natten då jag såg mig själv hängande i trädet utanför mitt sovrumsfönster i Gessie. Döden hade kommit ikapp mig och lagt sin snara runt min hals. Jag minns hur skräckslagen jag blev och att jag därför ringde mannen jag hade separerat från. Och jag minns förtvivlan jag kände när han sade: "Marie, jag kan inte hjälpa dig." Ännu en gång upprepade sig historien. När jag var i min djupaste nöd, då övergavs jag. Den andre hade nog med sig själv.


Jag har lämnats ensam med döden när jag var barn. Jag har lämnats ensam med döden som ung kvinna. Jag har lämnats ensam med döden som en vuxen mogen kvinna. Jag önskar ingen människa samma öde. Utan Guds närvaro hade jag avslutat mitt liv, så outhärdligt svårt har det varit att lämnas ensam med döden och förlusterna han bär med sig som sin enda gåva.


Jag lösgjorde snaran runt min hals på min födelsedag flera år senare då jag sade till mina närmsta vänner: "Jag har inte ork att leva längre. Hjälp mig." Då kom de och satt med mig. Jag landade vid Gråtekens fötter. Där är jag kvar. Döden har lämnat mig, men ännu sörjer jag.



I Gamla testamentet finns det en berättelse: "Debora, Rebeckas amma, dog och blev begravd nedanför Betel, under en ek som man gav namnet Gråteken."(1 Mos 35:8) I detta klipp målar jag när löven faller från Gråteken. Jag har befunnit mig vid det trädet i snart ett årtionde. Döden har varit mitt sällskap och min amma. Sorgen min klädnad. Jag har trätt ett radband av en aldrig sinande ström av förluster. Jag har tvingats sörja både döda och levande. Jag har levt i saknad och stor avsaknad. Jag har långsamt dött ifrån mig själv och det jag av egen kraft hade byggt upp.


Mina närmsta vänner under detta årtionde har varit pennan jag skriver med, penslarna jag målar med och färgpennorna jag ritar med. De har varit som de tre vise männen som kommit med rökelse, myrra och guld. Sorg har förvandlats till kärleksfulla böcker, illustrationer och målningar. För när vi är så djupt närvarande med döden finns det bara en väg att ta, mot livet. Vare sig det är mot det förgängliga eller det eviga livet så är vägen densamma. Ut ur sig själv, mot Gud, mot ljuset.


I dödens mörker finns bara en ljuskälla, Guds närvaro, Skaparen. När jag skriver, ritar och målar då är min blick fäst på Gud och det ljus som håller mig vid liv när sorgen vill dränka mig i alla mina tårar. Jag önskar ingen människa denna plågsamma process som det är att dö ifrån sig själv och kläs av all sin självtillräcklighet och självständighet. Men jag litar på att det är min själs djupaste längtan och att Gud därför uppfyller den även om jag ofta kämpar emot och vill leva på egen hand.

Musik: www.bensound.com

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now