• Marie Ek Lipanovska

Urkraften

Ännu en dag går mot kväll och jag vandrar förvånat runt i mitt hem med obesvarade frågor. Hur kan det komma sig att en så driven och handlingskraftig kvinna som jag inte har lyckats skapa sig ett liv som skänker mig trygghet, glädje och tillfredsställelse? Hur kan jag som både är händig, fiffig, flitig, ekonomisk och modig nog att både tala och agera även när det obekvämt befinna mig i den livssituation jag gör?


Jag är 52 år gammal och ska börja om helt från noll. Jag är helt befriad från alla de säkerhetsnät som finns i vårt svenska samhälle. På gott och ont. Jag har inget fast arbete, ingen egen inkomst, jag tar inte emot några bidrag och efter två rejäla utmattningar kommer jag aldrig mer att kunna arbeta heltid eller under press eller stress. Är det så här människor som flytt till Sverige känner när de lämnar allt för att rädda sina liv? Jag tror det.


Vad kan jag göra? Det har nog alltid varit min utgångspunkt i livet. Istället för att drömma om det jag inte kan så utgår jag ifrån vad jag kan göra. Mitt hem har därför sedan 2008 varit min huvudsakliga arbetsplats. Istället för att hyra en dyr lokal har jag bjudit hem människor i mitt hem för enskilda samtal och grupper. Jag använde nätet effektivt för arbete tio år innan pandemin tvingade oss dithän. Jag har lärt mig allt jag behövt lära mig efterhand som jag stött på hinder och problem som behövt lösas. Varken teknik eller tungt fysiskt arbete har hindrat mig.


Levnadsglad och livskraftig har jag varit också under de mest dystra omständigheter. Var tog den sidan av mig vägen? Urkraften i mig, när förlorade jag kontakten med den?


Mitt hem har alltid varit inbjudande. En stillsam oas. En besjälad plats. Med rum för såväl skratt som tårar. Jag har det i mig, att skapa platser som människor känner sig välkomna på.



Jag har alltid också haft sinne för detaljer, för det estetiska och en kärlek för naturens färger och material. Det syns i mitt hem, men också i mina tavlor, böckerna jag publicerat, ja i allt jag gör vill jag ge skönheten sin givna plats. Tilltalande ska frukten av mitt arbete vara. Vare sig det är ett typsnitt, ett omslag, fikat jag serverar eller rummet där vi möts.


Jag tycker om kvinnan jag är. Min syn på livet, på Gud, på människor, på vad som är viktigt. Jag tycker om den jag är som person. Mina värderingar, de personliga egenskaperna, min kropp och min själ. Egentligen har jag alltid gjort det. Frågan är varför jag kämpat så hårt med att få män att älska allt det jag är. För det sorgliga svaret på varför mitt liv ser ut som det gör är att jag gett bort mig själv i relationer till män. Det är därför jag inte har kvar något till mig själv.

Jag har gett allt mitt heliga i utbyte mot det världsliga jag fått från männen. Det har lurat mig att tro om mig själv som kvinna att det är omöjligt för en man att älska mig för den kvinna jag är. Jag vet nu att det är en lögn.


Urkraften välkomnar jag tillbaka i mitt liv. Samma kraft som får träden att knoppas, kontinentalplattorna att flytta sig och ger vulkanen sitt utbrott. Den som förvandlar död till liv, orsakar jordbävningar och skapar ny mark när lavan slocknat. Den urkraften har alltid varit min vän. Med den har jag brutit ny mark, brutit upp från destruktiva relationer och vågat börja om igen och igen och igen efter ännu en nedbrytande relation med en man.

Urkraften behöver jag nu när allt jag har att utgå ifrån är Gud, mig själv och mina inre barn, Sötnosen och Emme. Vi behöver en ny plats där vi kan slå oss till ro och börja bygga upp vårt liv ihop. Ett gott hem, en trygg ekonomi, en hälsosam livsstil och en meningsfull och mer lekfull tillvaro. För dessa barn kommer aldrig att flytta hemifrån. De kommer att ta hand om mig på ålderns höst.



Imorgon ska jag leda några vänner i meditation på temat erotik. Det är dessa enkla små träffar med kvinnor jag känt i över tio år som sätter mat på bordet. Någon enstaka gång säljer jag en tavla. Det lilla jag sparat ihop kommer att gå till sonen som snart tar studenten. Hyran betalar en vän och en dag kommer jag att kunna återgälda eller ge vidare den gåvan till någon som behöver det stöd som jag har fått. Det är så jag överlever månad för månad.


Ett vulkanutbrott vore alldeles underbart. Inte ur vrede, men ur villkorslös kärlek. Inte för att lägga sig som en svart massa över människor och landskap, utan för att skapa nytt land åt mig, Sötnosen och Emme. Jag välkomnar den urkraften, att den bryter fram i mig. För vid sluttningarna intill en vulkan finns den bördigaste jorden. Och det behöver jag. Bördig jord att odla fram allt som Gud nedlagt i mig. Och en jord av börd, som ett arv från min himmelske far, där Sötnosen och Emme kan leka och jag njuta av allt det goda jag ser.

Jag vet inte var den platsen är, men jag vet att jag är densamma där som här. Rik eller fattig, ung eller gammal, det finns något ursprungligt feminint i mig som inte har förändrats. Jag är i grunden en härlig kvinna med så mycket att erbjuda både nära och kära och de människor som ännu är kvar i världen och lever av den. Och med urkraften återvänder den levnadsglada och livskraftiga kvinna som just nu bara överlever, men inte mer än så under dessa knapra omständigheter.


Kvällssolen fyller mitt ansikte med ljus. Det påminner mig om vem jag är under det vemod som den svåra livssituationen lagt över mig. Det är som om jag levt i karantän i de sju år jag bott här. Jag har gjort mesta möjliga av min situation varje dag under dessa år. Både i relation till Gud men också gentemot människor. Nu välkomnar jag den urkraft som fyller oss med nytt liv, får pengar att strömma till oss och tar oss till den plats där vi ska rota oss och börja om från början. Det önskar jag för oss alla; mig, Sötnosen, Emme och Anden.


Kram,

Marie