• Marie Ek Lipanovska

Väcka liv i kärleken

Jag grät mycket igår kväll. Jag grät mig till sömns. Det är inget ovanligt. Men jag önskar att jag log och skrattade i lika stor utsträckning.

Sorg. Jag känner så mycket sorg. Både till kropp och själ. Ibland gråter själen, men ofta gråter kroppen. Igår satt jag med min stora sorg över frånvaron. Den kändes så påtaglig – som en stor oformlig mörk klump, att jag hämtade just en stor oformlig klump i kylen och satt sedan i soffan och grät med en aubergine i famnen.


Kanske låter det fånigt. Men för mig är det kärlek, att ta mig själv och det som är på stort allvar. Att inte överge mig själv i de svåra stunderna.

Att vara ensam med frånvaron av den man älskar. Att vara ensam med sorg. Det är inget jag rekommenderar. De känslorna är svåra att hantera. De orsakar väldigt djupt lidande.


Jag behövde min pappas närvaro och kärlek som barn. Han kan inte ersättas.

Jag har behövt mannens närvaro och kärlek i parrelationer. Han kan inte ersättas.

Istället har både pappa och männen varit mycket fysiskt frånvarande. Det är den stora frånvaron jag talar om. De har haft olika skäl till sin stora frånvaro. Ingen av ursäkterna skulle jag idag godta. Pappa drack. En av männen hittade på dumheter. En satte alltid arbetet främst. En tänkte bara på vad han själv behövde. En lekte kärleksaffär med mig.


Jag hävdar fortfarande att jag behöver en pappas närvaro och kärlek. Därför söker jag den hos Gud. Jag hävdar fortfarande att jag behöver en mans närvaro och kärlek. Därför söker jag den hos Jesus. Men för kroppen är detta inte tillräckligt. Kroppen behöver närvaron och kärleken från en annan människas kropp.


Jag hävdar inte längre någon självtillräcklighet. Jag hävdar att jag som människa behöver närvaron och kärleken från en mamma och en pappa. Jag hävdar att jag som människa behöver närvaron och kärleken från riktiga vänner. Jag hävdar att jag som kvinna behöver närvaron och kärleken från en man. Jag hävdar att jag behöver den närvaro och kärlek som föräldrar, vänner och en partner hämtar hos Gud för att sedan dela med mig.



Idag ska jag gräva ner den stora oformliga klumpen i jorden. Jag ska lägga den där frånvaron till sista vilan. För jag kan inte bära den längre. Varken sorgen över bristen på närvaro och kärlek jag behövt eller all den skuld jag burit över min längtan efter den andres närvaro och kärlek. Jag orkar inte heller bära skulden som kastats på mig för att jag velat mannens närvaro och närhet i mitt liv.

Jag har skämts för min kärlek, för min längtan och för min saknad. Jag har skämts för att jag prioriterat kärleken till mannen framför arbete, pengar, fritid och vänner. Jag har skämts för att jag haft kärleken i centrum, och inte världen, min egen individualitet och mina egna intressen.


Jag behöver lära mig att på ett nytt sätt älska med den kärlek Gud har nedlagt i mig. Jag behöver varken känna skam eller skuld över att jag slösat med den kärleken och gett den också till dem som inte tagit emot den och än mindre varit varsamma med den. Jag har gjort mitt bästa. Det har bara inte räckt. Jag har försökt ge liv åt kärleken jag såg i djupet av mannen. Kärleken för kvinnan som Gud nedlagt i mannen. Istället har jag gett näring åt mannens ego. Varit med och blåst upp det. Det var aldrig min intention, aldrig min längtan. Jag ville bara väcka den jämlika kärleken mellan man och kvinna, och belöningen för alla mina försök är den djupa kärlek jag känner idag för mig själv som kvinna.


Kram,

Marie