• Marie Ek Lipanovska

Välkommen hem lilla Emme

Klockan närmar sig halv åtta på kvällen och jag har precis fått i mig lite mat efter ca fyra timmar på Guds operationsbord. Jag väntar på att kaffet ska svalna och när jag skrivit lite härinne i min blogg-dagbok ska jag teckna Sötnosen och hennes vän Emme en stund. De tycker så väldigt mycket om varandra de två flickorna.


Sötnosen är den som visar vägen i deras vänskap och lär Emme att lita till Jesus. Emme är i likhet med Sötnosen, en del av mig som i unga år skadades så svårt att endast Jesus kan rädda och läka den delen av mig.


Sötnosen lever idag i mig genom Guds helige ande. Jag litar på det hon tecknar och förmedlar, även om jag inte alltid förstår hennes bilder och ibland inte riktigt vill hålla med. Men hon vet bättre än jag, det har jag kommit att inse.

Om Gud inte hade gripit in hade jag för all framtid varit fången i mitt svåra barndomstrauma. För hur mycket jag än av egen kraft försökte bryta upp och gå en ny frisk väg så var jag fast. Det satt så djupt i både kropp och själ att ingen människa och inte heller jag själv kunde rädda mig. Sötnosen är ett bevis på att ingenting är omöjligt för Gud.

Detsamma gäller Emme. Och precis som Gud gav Sötnosen hennes smeknamn, så har Gud gett Emme hennes. Det är genom att ge mig ett nytt namn som Gud säger: Du är min!


Sötnosen tecknade in Emme i sin livshistoria redan 2017. Men det dröjde några år innan hon fick sitt nya smeknamn som är en feminin version av Emanuel som betyder Gud är med oss. Sötnosen är Himmelrik och Emme är Kristuslik. Det berättar titeln på den boken jag tecknade då där Sötnosen räddar Emme ur hennes nöd. Sötnosen är en liten profetissa. Hon vet saker långt innan jag vet vad som ska ske med mig.


En del av det jag tecknar är just det, förutsägelser om vad som kommer att ske med mig framåt i tiden. Annat är sådant som Sötnosen blir inspirerad av när jag läser en bok, samtalar med en person, ser ett teveprogram, lyssnar på musik, är i naturen eller bara gör vanliga vardagssysslor. Och hennes huvudsakliga arbete är att ge Bibeln bilder att inspireras av och fundera över.


Det är inget skämt när jag säger att jag tillbringat mer än fyra timmar på Guds operationsbord. Igår tecknade jag denna bild när jag satt i soffan på kvällen. Jag tänkte att den representerade ett möte jag hade haft under dagen. Att vi i den sammankomsten hade satt ner korset och bestämt en ordning för vår lilla gemenskap. Jag noterade när jag tecknade att Sötnosen var på insidan av korset. Det förstod jag därför att solen sken där på utsidan av korset, dvs i världen. Hon var alltså i Jesus. Och korset såg ut som en öppning, en mycket smal springa mot yttervärlden.



Sedan tecknade jag denna. Plötsligt var Emme också i Jesus. Och hon såg så glad och tacksam ut. Hon smekte Sötnosen så ömsint på kinden, hon hade fått nya kläder och en gloria. Jag tänkte att det var verkligen gulligt. Äntligen, kände jag. Äntligen är hon räddad. Vad jag däremot inte tänkte på var att Sötnosen som vanligt var en dag före mig och min kropp och att bilden visade att en del av mig nu skulle brytas loss från världen och dras igenom den där smala tunna öppningen som korset är. Och det där är inget som sker i mitt sinne, inte genom tankar och affirmationer, utan med hjälp av hela min kropp och själ.

Det är som att bli nedsövd med så starka mediciner att jag inte kan göra motstånd. Jag blir så knockad att jag måste lägga mig ner och vila. Emellanåt är jag vaken och får bevittna vad Gud gör inuti min själ. Jag får se vad han rycker loss, vad han tar bort, vad han bygger upp och hur han förvandlar min inre människa. Försöker jag göra motstånd gör det fruktansvärt ont. Idag var det så djupgående ingrep i min själ som krävdes att jag inte trodde att jag skulle uthärda smärtan.


Jag förstår att det är unikt att få bevittna Guds ingrepp i min själ. Men det är inte enkelt. När det drar ut som idag över så många timmar börjar jag undra om det har ett slut. Det faktum att Gud låter mig se vad han odlar och bygger inom mig är då det som skänker tröst och frid. Jag ser ju att vad han gör med mig är gott, även om det gör fruktansvärt ont.


Dagens ingrepp kommer att på sikt att förändra mycket, jag förstår det. Det var den största själsliga operation jag upplevt under alla år. Gud har förvandlat mitt inre landskap på ett helt genomgripande sätt. Vad han gjort i mig vill jag behålla för mig själv. Men jag ser framemot att utforska allt det nya i mig.


Jag är tacksam för att Sötnosen får det att se så enkelt och fridfullt ut. Att övergången sker så smärtfritt. Och tack och lov är det som när jag fött barn. Mitt i förlossningen tänker jag att jag inte ska orka, men så plötsligt är det över och ett nytt liv ligger på mitt bröst. Nu ligger ännu en liten bit av mig på Jesu bröstkorg och vilar ut. Ännu en del av den skatt Gud nedlagt i mig är räddad till kärleken och det eviga livet. Jag vill att allt som Gud gett mig ska vara hos honom. Och det som världen gav mig får stanna där på andra sidan korset.


Välkommen hem älskade lilla Emme! Det är helt underbart att se dig tillsammans med Sötnosen och Anden. Det riktigt lyser om dig. Njut ni båda av allt det nya som Gud idag har gett er båda i gåva. Du är nu trygg. Du är i Kristus.


Kram,

Marie