• Marie Ek Lipanovska

Vän med vemodet?

Hur kan jag bli vän med höstens vemod? Avskedet av de ljusa långa varma dagarna. De brunbrända benen och det solblekta håret. Baden i havet, att skörda trädgårdens frukter och arbeta ute i solen.


Hur bli jag vän med vemodet? Det gråa molntäcket som lägger sig över både skapelsen, min kropp, själ och sinne. Flyttfåglarna som flyr till värmen, skörden som bärgas från fälten och kylan som kryper in i varje vrå.


Hur blir jag vän med vemodet? Det som sårar mig utan att egentligen skada mig. Som pekar på livets förgänglighet och därför gör mig så hungrig och ivrig att hålla fast i de sista dropparna av sommarens värme och ljus.


Hur blir jag vän med vemodet? De mörka kalla årstiderna då hela livet tycks krypa inåt. Med döden som verkar bo där i mörkret och kylan som ingen människa kan undgå, och de oundvikliga avskeden och uppbrotten.


Ska jag någonsin lyckas bli vän med vemodet som sänker sig över mig likt en molnig höstdag i september när sommaren suckat en sista gång? Ska jag någonsin bli vän med den ensamhet som tittar fram i kölvattnet av vemodets påminnelse om alltings förgänglighet? Ska jag någonsin bli vän med livets faktum att lyckan inte är ett tillstånd att vila i, utan en gåva givet oss i de ögonblick vi minst anar?


Och varför känns livet så rikt och lyxigt just i det sårade tillstånd som vemodet kommer med? Varför är det där med vemodets sting i hjärtat, när blodet droppar, som det också blir synligt hur obegripligt vackert och värdigt hela livet på jorden egentligen är? Varför förvandlar vemodet min arm till en gripklo som gör att jag vill hänga mig fast i allt det jag älskar och alla dem jag älskar?


Sommarens sista suck är som en människas sista suck. När livet släpper taget och sjunker inåt öppnas mina ögon och jag ser vad som var mig givet och hjärtat slår upp sina portar med en våldsam kraft. När livet forsar fram ur mitt bröst, strömmar själen efter ljuset som vänder hemåt. För separation skapar alltid ångest. Uppbrott gör alltid ont. Att klippa en navelsträng, att inte längre vara ett, att bryta ett bröd, att plötsligt bli två, att släppa löven, att stå där kal och naken ... det är det nödvändigt onda som upprätthåller livet.


Jag vet att det är så, att det måste vara så, att det är tur att det inte är upp till mig att klä livet i hennes årstider och bjuda in döden i rätt tid. Men kan jag någonsin bli vän med vemodet när jag måste tvinga in mina fötter i strumpor och skor, mina ben i byxor och händerna blir nariga av kylan? När marken är full av torra bruna löv, jag måste köpa tomater i affären och inga blommor finns att klippa från trädgården. När ett öppet fönster bjuder in iskalla vindar och fukten kryper in i ben och märg. När jag inte vill ta mig ur värmen i sängen eller lämna de heta strålarna i duschen. När kroppen blir blek och jag vaggar fram under lagren av alla tyger. När jag inte har någon att hålla värmen med när vintern letat sig ändå in till krubban och jag känner mig så trött och risig att jag inte vill bjuda in någon okänd att tända min eld.


Hur blir jag vän med vemodet när jag saknar någon att dela den med?


Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now