• Marie Ek Lipanovska

Vandra med tankarna

Mina tankar kastade sig över mig innan jag ens hade lyft på ögonlocken. Just nu är de inte speciellt vänliga mot mig. Tvärtom, de är väldigt elaka emellanåt, tycker jag.

Denna morgon drog de iväg med mig såsom små barn kan göra när de tar en i handen och släpar en uppfodrande till en plats där de vill visa mig något. Barn tycks ibland ha superkrafter omöjliga att motstå!

Vandringen som tankarna tog mig på fyllde mig med missmod. Djupa känslor av att vara helt misslyckad vällde upp som lava ur jorden. Sedan min skilsmässa har allt varit en enda lång nedförsbacke. Visst, jag har åstadkommit många enskilda saker, men ingenting har jag lyckats bygga upp. Jag lever i en stor grop som ibland verkar fyllas upp av kvicksand. Nedslagen kände jag mig när jag motvilligt vandrade som en hund i koppel efter det där osynliga barnet som styrde mina steg.

Sedan kom jag till jämförelselandet där jag i jämförelsen med andra kvinnor jag kände till, var än mer misslyckad. För de hade minsann lyckats med vad jag inte hade gjort. De hade både företag, man och hus.

Och då gick jag in i den stora skulden där jag inte visste vem jag skulle kasta den på för att ta mig ut ur det olustiga huset. Så jag kastade den på Jesus, för det var minsann därför jag hade misslyckats så totalt med allt. Det var ju han som hade lett mig till kyrkan dit ingen av de andra ville gå. Ingen av de andra lyckade kvinnorna med sina vackra hem, man och egna företag var ju kristna, det var just det som gjorde dem omtyckta och framgångsrika.

Hukad som en slav under mitt kristna kors vandrade jag min egen Golgata. Tyngd av skam och skuld släpade jag fötterna efter mig. Guds alla söner gav jag skulden för min ofrihet. Det var de som hade vingklippt min längtan så att jag varken var fri att längta efter sex eller pengar eller ett vackert hem, för då var jag en hora och en lycksökerska, en fallen kvinna. Livegen kände jag mig.


Jag minns inte hur morgonkaffet smakade. Min dagliga andaktsbok kom inte med kraft eller ljus. Så jag läste ännu ett kapitel ur Bibelns kvinnor, min nya bok. Och Hagar stod på tur. Jag tänkte på hur jag de senaste dagarna velat ändra på hela historien. Skriva om både min egen och mänsklighetens hemska förflutna. Sy ihop männen och kvinnorna så att vi blir vänner. Utplåna allt ont och allt elände. För jag står inte ut med vad den gör med mig och vår värld, klyftan i mig själv och klyftan jag möter i andra. Varför kan vi inte bara vara vänner och vara rädda om varandra?


Många människor jag mött sedan min skilsmässa har velat att jag liknar Moder Maria i tankar, ord och handlingar. Också jag själv har önskat det för mig. En Josef som stöttar mig och ett barn avlat i kärlek, utvald av Gud. Vi behöver de där människorna som skänker hopp. Föredömena som går före oss på den rätta vägen. Men min verklighet är en annan.

Jag har ingen Josef som lyssnar till sina drömmar då Herrens ängel kommer och talar till honom och sedan genast gör Guds vilja. Jag har aldrig mött en sådan man som ger sitt liv åt Gud, åt kärleken och åt kvinnan. Aldrig. Och det är grundförutsättningen för att jag ska kunna efterlikna Marias liv och genomsyras av hennes tankar, ord och handlingar. Det är när jag inte ensam säger Ja till Guds plan för mig/oss som det blir möjligt. När jag inte ensam ska ta mig fram i livet. När jag inte ensam ska uppfostra Andens barn. När jag inte är ensam i kallelsen vi alla har. När vi är två, kvinna och man, som går ut ur oss själva för att älska den andra.


Min verklighet är mer som slavflickan Hagars liv. Den är på pricken lik hennes upplevelser. Som om Gud lagt ett kalkerpapper i tiden och låtit Hagar få liv en gång till genom mig. Sötnosen känns som Ismael, Hagars son. Vad ska det bli av oss två, mig och min lilla Sötnosen?

Men vad Hagar inte hade som jag har, är Jesus, son till både Maria, Josef och Guds själv. Jag vandrar därför inte helt ensam med mitt barn mot den okända framtiden. Min ande och min själ går hand i hand med den vuxne återuppståndne Jesus Kristus. Men kroppen den är svag. Den behöver den fysiska handen att hålla i. Den mänskliga blicken att vila i. Den andres kropp att omfamnas av. Så snart som det är möjligt.


Kram,

Marie



Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now