Vänskapen som gör all skillnad

Jag tar "fel" bok denna morgon när jag ska sätta mig med mitt morgonkaffe och mina dagliga andaktsböcker. Så startar jag varje dag. Det är en del av de rutiner jag lutar mig mot. En kopp kaffe och läsning, utomhus när vädret tillåter. Idag är Guds dag av Wilfrid Stinissen och Natt och Dag av Ylva Eggehorn. En god mix. Två helt olika uttryck, men samma ankare, Jesus.


Med mig ut hade jag tre andra böcker, alla av Stinissen. Jag har nämligen känt mig "febrig" ända sedan förra helgen. Det "brinner" uppe i huvudet. Och det fick mig att tänka på en bibelvers som lyder: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?« (Lik 24:32) De är de två lärjungarna som är på väg hem till Emmaus från Jerusalem. De möter Jesus men känner inte igen honom för deras ögon är förblindade. Kanske av sorg. Kanske också av obesvarade frågor. Det är efter påsk. Jesus har plågats till döds och de har hört från några kvinnor att Jesus har uppstått från de döda.

Jesus slår följe med de två lärjungarna och förklarar längs med vägen hela Skriften för dem. De ber honom stanna över hos dem. De gör han. "När han sedan låg till bords med dem tog han brödet, läste tackbönen, bröt det och gav åt dem. Då öppnades deras ögon och de kände igen honom, men han försvann ur deras åsyn. Och de sade till varandra: »Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?«"


Jag tänker på mitt nya konstprojekt "Brev till Guds kvinnor". Min bästa vän Carina Halvardsson och jag hade ett maratonsamtal igår. Två timmar pratade vi. Bland annat om just mina tavlor. Både hon och jag noterade hur energin förändrades när jag berättade för henne om kvinnorna jag försöker gestalta. Det brann i mitt hjärta. Och Carina speglade så vackert hur detta tycktes vara ett bönesvar. Hur min längtan faller samman i dessa tavlor. Hur jag, den jag alltid varit, och den nya mer medvetna versionen av mig, blir ett. Och jag vet att hon har rätt. Jag kände det i hela min kropp. Detta handlar om något större. Jag skälver vid tanken, för jag vet inte riktigt vad som är nästa steg.

Den gamla poliskonstapeln i Carina klev fram under samtalet och talade med auktoritär röst: "Du ger INTE bort detta, Marie. Du behöver dela det på något sätt och ta betalt för det, för det ger dig den energi du behöver för att måla vidare. Men du ger INTE bort det."


Min längtan är enhet mellan det maskulina och det feminina, mellan Gud och människa. Den längtan är en helig längtan. Jag förstår det. Den smälter samman i detta konstprojekt. Varje tavla är som en liten bit av mosaik i den större bilden. Kanske såg jag därför så tydligt Carinas maskulina och feminina krafter igår, för de för en stund var ett i mig och brann för den enheten. Jag såg hur de växelvis klev fram i henne. Det maskulina som försvarade värdet av det feminina, skapandet och livgivande i mig. Det feminina i henne som lyssnade ömsint och tog emot min litenhet, sårbarhet och min längtan.


Var det "fel" bok jag råkade ta upp denna morgon till morgonkaffet?

"För den som förtröstar på Gud finns det ingen möjlighet längre att tappa modet. Ju hopplösare allting ser ut, desto mer kan man lita på Gud som älskar att göra omöjliga ting." Så skriver Stinissen.

Jag skriver, tecknar och målar trots att det inte försörjer mig. Trots att jag inte får något genombrott. Varför? "För att du kan inte, inte göra det", som Carina formulerade det igår. "Något i dig vill fram och du kan inte stoppa det." Så är det. Så har det alltid varit. Det är som att hålla andan. Det är som att föda barn. Det går inte, att inte ge efter. Vare sig det är luft eller en ny skapelse som vill lämna min kropp så vinner det alltid. För att Gud är starkare än mig. För att ja sagt ja till att ge liv åt Guds längtan.


Jag tappar modet ibland. Men jag förlorar det aldrig. Plötsligt har jag det igen, som om det vägrar låta mig vara modlös. Min situation ser hopplös ut. Väldigt hopplös. Helt hopplös om jag ska vara ärlig. Jag saknar inkomst. Jag saknar snart ett hem. Jag saknar en god partner att leva med. Allt som tillhör ett vuxenliv, det saknar jag. Allt som ger mig en vila och en trygghet för min kropp, min mänsklighet, det saknar jag. Jag är som ett barn.

Men jag fortsätter att arbeta i hopp om att en dag få all lön retroaktivt. För jag kan inget annat. Jag måste skriva, teckna och måla för även om det på ytan inte har något större konstnärligt värde så bryter jag ny mark under min yta av ord, illustrationer och tavlor. Jag vet att det är så. Jag plöjer för en väg som förenar. Jag sår en ny väg, en motståndsrörelse mot den växande energin av separation som breder ut sig i vår värld. Jag måste göra det. Annars går mitt hjärta i tusen bitar och min själ lägger sig ner och dör.


Carina tror på mig. Lisbeth tror på mig. Mina vänner är dyrbara och de gör all skillnad i världen. Jag tror de båda intuitivt känner det, vad jag gör i det osynliga, i Guds verklighet, och vad mina enkla konstnärliga uttryck egentligen bär i sitt djup. Utan deras tro på mig hade jag inte orkat fortsätta. Färden hade blivit alltför ensam.

Carina brukar säga att hon inte alltid förstår allt jag säger, men att hon med sin kropp känner att de är substantiella, därför tar hon emot mina ord förbehållslöst. Och ibland blir det begripligt för henne i efterhand.

Lisbeth delar min tro på Jesus, därför kan vi dela tron och vara ett stöd på den vägen. Hon kan ta emot och förstå sådant jag säger i den kristna kontexten. Därför kan hon också spegla tillbaka från det perspektivet och peka mot Gud.

Carina är min bästa vän och Lisbeth är min trossyster. De är dyrbara gåvor från Gud som jag skattar väldigt högt. Helt olika. Helt oumbärliga för mig. Jag behöver dem för att kunna vara mig själv och den jag är. Jag blir till i relation till dem. De inte bara visar mig kärlek och omsorg, de tror på mig och mitt arbete också när andra tvivlar. Jag hoppas och tror att de känner att jag älskar och tror på dem, att jag verkligen önskar för dem det bästa Gud har att ge.


Jag sitter i mina målarkläder. Jag ska fortsätta arbeta idag med den andra och tredje tavlan i mitt konstprojekt. Jag har ett par dagar på mig att söka Svenska kyrkans kulturstipendium. Och jag tänker att jag ska knåpa ihop en ansökan för konstprojektet och sända in. Det brinner i mitt huvud. Men först ska jag äta och ha ett möte med Andrea Hylen från USA via Zoom.


M

27 views4 comments

Recent Posts

See All

Marie Ek Lipanovska