• Marie Ek Lipanovska

Var finns njutningen idag?

Jag är glad och tacksam för att jag har en vän som älskar havet och som år ut och år in frågar mig om jag vill följa med till stranden. Om våren för att promenera och fika i tallskogen på Näset. Om sommaren för att bada i det klara vattnet. Nu när jag inte har en bil är jag ännu mer tacksam.


Men jag noterar efter en dag på stranden hur trött jag är. Inte sådär som jag vet att man blir efter en dag i solen, utan trött på djupet.


De aldrig flesta människor åker till havet för att få vila, en dag av att inget göra, för att koppla av. Min vän jobbar bla inom skolan så hon är van vid bullriga miljöer och har lärt sig att stänga ute ljuden, sorlet, rösterna. Jag är det inte, längre. Jag lever i stillhet, mycket tystnad, fåglar och djur är de röster jag lyssnar till. Därför har jag en möjlighet att också höra min egen inre röst och Guds röst, för det finns ingen annan som pratar.


Jag inser hur mycket jag som människa har förändrats med den livsstil jag idag har.


Jag älskar havet, stranden och tallskogen som doftar så ljuvligt nere på Näset. Jag älskar värme, sol, ljus och havsbad. Men ... jag förmår inte njuta och koppla av på den överbefolkade stranden, där vi alla försöker hålla corona - avstånd.

Ensamheten blir påtaglig, trots horderna av människor. Jag dras bort från mig själv. Jag hör inte Guds röst i vimlet av alla andra röster. Inte mina egna tankar och känslor. Hungern blir påtaglig. Efter närvaron av närhet, stillhet, ömhet, kärlek och frid. Jag vill njuta. Men i stimmet finner jag inte den njutning och den vila jag längtar så djupt efter. Det är så det är nu. Jag har förändrats så mycket, att det som förut var härligt kan numera vara tröttsamt.

Det är inte enkelt att hänga med i den förvandling som skett. Inte för andra och inte för mig själv. Det är som att jag måste utforska vad det är jag njuter av idag, vad som gör att jag kan slappna av och vad som kommer med djup vila och glädje.


Trots min goda väns sällskap och det perfekta vädret, satt jag ofta i skuggan under parasollet och längtade mig bort. Till varma folktomma klippor eller en enslig strand. Till att bada naken i havet. Till kärleken från och till en man. En famn. En hamn.


Jag plockar fram ritblocket för att återvända hem till mig. Till Gud. Till stillheten. Jag stoppar inte huvudet i sanden, utan tvärtom. Jag kryper ner djupt under sandtäcket och låter bara huvudet sticka upp.



Marie

Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Marie Ek Lipanovskas youtubekanal
  • Marie Ek Lipanovskas Instagram
  • Marie Ek Lipanovskas podcast

©2020 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now