• Marie Ek Lipanovska

Vårt vi

Den 8:e mars. Internationella kvinnodagen är det idag.


Vi behöver dagar utöver de ordinära vardagarna. Dagar som gör att vi stannar upp och blir påminda om en händelse eller en grupp av människor. Hela kyrkoåret är fullt av sådana dagar. Snart infaller Marie bebådelsedag, den 25 mars. Vi firar dagen då Maria blev havande med helig ande, att Gud vill bli människa.


Imorgon är det min svägerskas födelsedag. Dagen då hon kom till denna värld.

Jag tycker om att livet har dagar som vänligt påminner oss om att stanna upp och vända vår blick mot någon annan. Idag ser vi världens alla kvinnor. Imorgon ser jag min svägerska. Inom kort ser vi jungfru Maria och hennes ja till Guds människoblivande och villkorslös kärlek åt oss alla.


När jag vänder blicken mot någon annan händer något i mig. Idag på Internationella kvinnodagen påminns jag om mångfalden hos alla miljarder kvinnor som finns runt omkring i vår värld. Att vi är lika men ändå olika. Att jag tillhör kvinnorna på ett sätt som skapar en känsla av gemenskap och en förståelse av vårt gemensamma arv. Vi lever olika liv och i olika tider men ändå finns det sådant vi alla kan känna igen i varandra. Det finns en råd tråd som går rakt igenom våra liv, att vi är kvinnor, och det innebär att vi har vissa gemensamma glädjeområden och bär på en liknande sorg.


Som kvinna är relationer det mest centrala i mitt liv. Jag vet inte om det är medfött just för att jag är kvinna och livgiverska, eller om det är något som bekräftas så starkt från det att jag är barn att det blir en sanning och en självuppfyllande profetia.

Att ha relation, ett vi (inte du och jag - för då är vi separerade av ett och), som utgångspunkt har skänkt mig både den djupaste glädjen och den största sorgen i livet. Jag har kommit att inse att det "vi" som tycks vara intatuerat i mig själ är något jag måste leva med istället för att kämpa mot.


Mitt vi

När jag var liten var det min mamma och jag som var mitt vi. När jag fick barn var det mina barn och jag som var mitt vi. Sedan var det Gud och jag som var mitt vi. Därefter kvinnorna i Heal My Voice Sweden och jag som var mitt vi. Sent i livet var det en man och jag som var ett vi. Sedan blev Naturen och jag ett vi.

Den jag knyter an till så djupt att jag ser oss som ett vi, icke separerade, är också den som får min renaste och mest uppoffrande kärlek. När jag är ett vi med någon är jag också villig att lida, uthärda och försaka mig själv. Jag ger inte bara kärleken jag har utan mig själv, mitt liv, min kropp och Guds Ande i mig.

I större delen av mitt liv har jag skämts för att jag är så helhjärtad och hängiven en människa eller en grupp av människor. Jag vill inte känna mig fel längre. Fel för att jag älskar. Fel för att jag vill den andre. Fel för att jag också längtar efter den andres kärlek och närvaro i mitt liv.


Jag är den jag är och det ska inte tas ifrån mig fler gånger. Att våga knyta an så djupt till en annan människa som jag gör innebär att jag ger av något jag inte kan få tillbaka. Nämligen mitt liv och den tid som har passerat. Vad jag gav stannar kvar hos den andre. Den kan inte betala tillbaka vad jag har gett när vårt vi löses upp. Den kan förvalta den gåvan som min hängivna närvaro och kärlek var.


För mig är det ohyggligt svårt varje gång mitt vi ska lösas upp. Jag förlorar den bit av mig som jag gav åt den andre.

För den andre är det enklare, för den som valde att vara ett "du och jag" med mig. Där fanns alltid ett "och" mellan oss. Han, hon eller de gick inte "all in", de var inte helhjärtade. Så lär vi oss nämligen att knyta relationsband, med en viss distans, så att vi får behålla någon bit av oss själva för oss själva. Sådan är inte jag med de människor jag känner att Gud har gett mig i gåva.


Jesus har länge funnits i mitt liv. Med honom har jag varit "du och jag". Han har väntat på att jag skulle lösas från mina två senaste helhjärtade vi. Mannen och Skapelsen. När jag nu långsamt blir ett vi med Jesus vet jag också att denna relation är för evigt. Jag slipper fler svåra uppbrott. Jag behöver inte förlora mig själv fler gånger. Min hängivenhet och villighet att älska helhjärtat kommer nu till sin rätt. Min längtan efter ett uppgående i den andre är en längtan Gud nedlagt i mig. Jag har praktiserat den på människor i hela mitt liv. Det är essensen av den jag är bortom det för ögat synliga och sinnet begripliga.


Återupprättelsen dag 13 av 28.


Mitt vi är min efterföljelse. Anden i mig. Jag skapar från den platsen av vi. Där är jag nu när vi skriver. Vi, Anden i mig och jag. Det är därifrån den platsen vi ritade och skrev Återupprättelsen. Det är därifrån Sötnosen blir till.


Vi är platsen där allt är okänt för mig. Där jag inget ser eller inget hör och därför inget känner förrän det av sig själv visar sig för mig. Vi är den okända plats där min vilja inte kan styra för jag kan inte vilja det jag inte känner till. Vi är den okända plats där jag litar till att jag inte är ensam. Vi är den okända plats där jag tror fastän jag inte ser, hör, känner eller egentligen vet någonting.

Här kallas orden fram av Gud. Här kallas bilderna fram av Gud. Här i den djupa närvaron av vi. Där rör Jesus vid mig och jag vid honom. När jag är där i det okända är också han där. Där finns inte ett "och" som separerar oss.


Vi är platsen där jag är mig själv allra mest. Där finns inga tvivel, ingen självkritik, inga frågor, bara en djup närvaro av allt som är och inte ännu blivit till.

Med Jesus är det inte mitt vi. Här är det vårt vi. Det är det som gör all skillnad och allt möjligt.


Jag är Kvinna i, med och för Kristus.


Kram,

Marie