• Marie Ek Lipanovska

Vi måste välja sida

Jag vill vara mer människa och mindre helgon, mer mänsklig och mindre gudomlig. Jag blir inte förvånad om andra människor längtar efter det motsatta, att vara mer gudomlig och helgonlik.

Jag vill ha mer kramar, kyssar och mindre övernaturliga upplevelser. Jag vill promenera hand i hand på en strand med en make och dricka kaffe på ett kafé i Rom, och vandra mindre i mitt inre med Jesus Kristus. Jag blir inte förvånad om andra människor längtar efter mindre av det ytliga och mer av det djuplodade.





– Du är en apostel. Du ska starta en församling.


Året var 2009, om jag minns rätt, när Gud på allvar började uppenbara sig och sin intention för mig i ord, bilder och närvaro.

Hur vet man att det är Gud? Man vet. En sorts inre vördnad uppstår. Ett lyssnande som är mindre motvilligt och mer respektfullt. Guds närvaro är kännbar. Något djupt och ursprungligt i mig vet vem som talar. Guds närvaro berör och rör vid något i själen. Det finns Något i mig som Någon nedlagt. Avbilden vaknar till liv när Urbilden talar.




Det har gått 22 år sedan Guds ängel Gabriel uppenbarade sig för mig första gången och tog mig till ett överväldigande ljus och på det sättet förklarade var Guds kärlek och evigheten verkligen är.


Det har passerat tolv år sedan jag hade en fasansfull uppenbarelse om vart världen var på väg. Den synen kom med ett budskap. En varning. Inte ett hot, för Gud hotar inte. Jag fick en föraning och med den kom en förvarning.

Gud var mycket tydlig med hur vi människor behöver gå tillväga. Vi måste välja sida. Vi måste välja ljuset, inte mörkret. Vi kan inte tjäna både Mammon och Gud.


Jag har i alla år motsatt mig tanken på att vara en apostel. Lärjunge ja, men inte apostel. Ordet skrämmer mig. Det har det gjort alltsedan Han uttalade det över mig. Det känns kravfyllt. Krav jag inte kan leva upp till. Handlingar jag inte är förmögen att utföra. Jag är inte rustad till att vara en apostel. Jag är alltför liten, klen och svag. Jag är alltför omogen och självisk. Jag är alltför beroende av det jordsliga och mänskliga. Och jag tycker inte om att stå framför människor och jag är en usel ledare som tar alltför stort ansvar och blir alltför engagerad i människor. Jag är alltför sårbar och blir så lätt ledsen och besviken. Jag förstår inte själv vad som händer med mig och jag känner mig obegriplig för andra.


Hur i allsin dar ska jag kunna vara en apostel när jag är så ynklig som människa? Vilket ingen tror om mig. De flesta tror att jag är stark. Jag är inte stark. Jag är ett vrak inombords. Ett läckande såll. Ingenting förmår jag behålla för mig själv. Jag är konstant hungrig efter kärlek. Inget tycks mätta mig. Jag törstar ständigt som en spädbarn efter liv, jag tycks inte ha liv av mig själv. Män klarar inte av att älska mig för jag är både ett barn och en vuxen samtidigt. De känner sig otillräckliga. Det är som om jag suger all manlighet ur dem och slår hål på alla illusioner om deras styrka. Min familj vet inte vem jag är. Inte ens mina barn. Och jag orkar inte ens med mig själv.


Jag försökte öppna mig för tanken på en församling. Jag öppnade dörren till mitt hem. Vi började fira mässa här. Men jag förmådde inte stå kvar i det. För jag är som en gnällig tonårstjej. Jag tittar på Gud som en Far och säger: Men jag då? Bryr du dig inte om mig? Ser du inte allt som saknas? Ser du inte min plutande mun, min nedsänkta blick, min krökta rygg, min enorma kärleksbrist? Varför bryr du dig inte om vad jag behöver?


Precis så känner en del av mig? Att Gud inte bryr sig om mina mänskliga behov. Medan jag tjatar om en man att dela livet med, att pussas och kramas med, att äta och sova ihop med, ja allt det där mänskliga, tycks Gud stå där helt oförstående.

En del av mig hävdar fortfarande att jag vet bättre än Gud vad jag behöver och när jag behöver det. Den delen vill förhandla med Gud.


– Jag kanske kan tänka mig att vara din apostel, vad det nu än innebär, om jag först får en man som är mitt stöd i den kallelsen som du också säger innebär en församling. Jag orkar inte med alla syner, att du uppenbarar dig i ord, i bilder och med Andens överväldigande närvaro, om jag inte har en mänsklig famn att krypa in i och gråta av mig hos. Jag är bara människa. Jag orkar inte hålla om mig själv mer efter att du drabbar mig så hårt och så djupt med din kärlek.

En man full av pussar och kramar och en ängels tålamod behöver jag. En som inte är lättskrämd. En som känner mig utan att jag behöver förklara allt som sker i och med mig när du, Gud, far fram som en vind.

Du sade till Adam att det inte var bra för honom att vara ensam. Jag heter Eva och det är inte bra för mig heller att vara ensam med dig, Gud. Jag behöver en man att vara människa med så att jag kan vara apostel med dig.

Du har alltför höga tankar om mig, Gud. Jag kan inte leva upp till dem. Jag kanske är över femtio på ytan, men i mitt inre är jag som ett barn. Kräv inte att jag ska vara lillgammal och brådmogen. Då kommer Andens frukt att bli besk.

Se till mina mänskliga behov så att de stärker upp mig och skänker mig trygghet och vila. Fyll mig sedan med all din kraft, för jag har ingen att skryta med. Och kärleksbägaren i mig är helt urdrucken. Så kärlek i överflöd behöver jag också. Mitt hjärta är så sorgset så även om mörkret därinne inte är av ondo, så är det ändå mörkt. Du måste tända ljuset. Du måste uttala Varde ljus, över mig, annars är jag som förblindad av sorgen och ensamheten.

Jag står till ditt förfogande Gud, men jag har ingenting. Allt måste du först ge mig, innan jag kan utge Något till Någon.


Du vet att jag älskar dig Far, så förlåt mig om jag är gnällig. Men om jag inte ska komma till dig med min tomhet, vem ska jag då gå till? Om jag inte ska be dig fylla mig med allt jag behöver, var ska jag då söka det?

Vad världen har att erbjuda är inte det som gör mig lycklig. Det är inte vad jag kan leva av. Den vägen har jag provat.

Jag vill bara tjäna dig. Du är den ende för mig. Jag trivs inte i mörker. I ditt ljus vill jag leva, och av din kärlek blir jag varm och glad.


Pappa, kom till min räddning. Skynda till min hjälp. Då kan jag vara din apostel och åter öppna mitt hem för din barn. Kom, käre Far med din kärlek, kom!


Kram,

Marie