• Marie Ek Lipanovska

Vid lägerelden

Jag känner mig så ensam. Det är en ensamhet som inte handlar om att vara själv, utan som kommer ur ett stort djup i mig. Jag behöver sällskap på den platsen, för annars riskerar jag nog att bli knäpp i huvudet.


Jag vaknade upp idag och mådde ännu sämre. Inatt började jag hosta. Andningen är tyngre. Näsan rejält tilltäppt. Jag hörde inte klockan när den ringde men vaknade någon minut efter att Annandagens mässa hade börjat och missade bara en liten del.

Nu sitter jag och lyssnar på en vacker julkonsert med Kurt Nilsen, en norsk artist som var okänd för mig. Jag har ätit mina vörtbrödsmackor med ost och gurka och dricker en grön smoothie. Och jag har hunnit gråta dagens första tårar.


Det finns toner i julmusik som inte riktigt finns i andra sånger. En sorts värme och kärlek som liknar en öppen brasa. Jag har alltid trott på att den elden finns och att vi kan samlas kring den. Men jag har aldrig riktigt upplevt att någon vill dela den platsen med mig.


Denna jul liknar ingen annan, på många olika sätt. Jag har inte bara tillbringat den själv för första gången i mitt liv. Jag har också insett att den ensamhet jag faktiskt upplevt sedan barnsben inte bara är en känsla, utan en faktisk realitet. Och i ärlighetens namn så känner jag att om jag inte snart får sällskap vid elden, då vet jag inte om jag vad som sker med mig.


Någon gång i år pratade jag min mamma om jularna när jag var barn. På många sätt var de fina och familjära, men det var så mycket sprit inblandat att det fina suddades ut. Fastän jag var ung tjej eller tonåring uppförde sig de vuxna som om jag inte var där. Ingen skyddade mig från det onda, jag satt där nykter och betraktade galenskapen och lyssnade till saker som inte var för barnaöron. Sådant sätter spår.


I mitt äktenskap var det inte spriten som var ett problem utan julkapparna som skenade iväg. Högarna blev allt större och notan likaså. Barnen slutade uppskatta vad de fick. Jag fann det alltmer plågsamt.


Bara för att många dricker i en familj betyder det inte att det är det rätta. Bara för att många konsumerar hejdlöst i en familj betyder det inte att det är det rätta. Men när man är den som skiljer sig från mängden är det lätt att känna sig fel, och att bli anklagad för att man alltid är annorlunda. Men bara för att majoriteten tänker och agerar på ett sätt betyder det inte att det är det rätta. Varken i en familj, en gemenskap, i kyrkan, i samhället eller i vår värld.


Vid min lägereld får man visst ta sig ett glas vin eller ge bort en present, men livet vid elden handlar inte om berusning eller flykt, inte om pengar eller saker. Det handlar om frid och kärlek. Och de värsta fienderna är faktiskt Missbruksdemonerna och Mammon. Det är de som söndrar och förstör och som slutligen tvingar mig att separera mig från gemenskapen. För ingen vill lyssna på glädjedödaren som rubbar ordningen och förstör stämningen.


Jag behöver verkligen att en man kommer och slår sig ned vid min lägereld. Inte en helig person som är avliden. Inte en man som då och då kommer och går. Utan en som stannar kvar. En som inte heller står ut med galenskapen som råder snart överallt. En man som ser och hör, som tror på kärleken och friden, och därför söker sig till lägerelden. Bara en sådan man kan bryta min djupa känsla av ensamhet. Bara en sådan man kan vara min vän vid lägerelden. Bara en sådan man kan vara min trogne följeslagare resten av livet. Bara en sådan man ser mig för den jag är och älskar det. Bara en sådan man kan skydda mig från det onda och njuta av det heliga vi sitter vid. Det bara måste finnas en sådan man åt mig, annars kommer ensamheten att driva mig tillbaka till galenskapen och den gemenskap de har där. Och min själ går förlorad för alltid.


God fortsättning,

Marie


Marie Ek Lipanovska

0703 - 624260 

marie.eklipanovska@gmail.com

  • Instagram
  • YouTube
  • Spotify Social Ikon
  • Patreon social icon

©2021 by Marie

www.marieeklipanovska.se

This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now