Vila i frid Snäckan

Hon föddes den 1 april 2005 på mattan i Emmas, Nikis bästa väns rum. Tjejerna var åtta år gamla när de var ute och lekte och fann en katt. De frågade Anki, Emmas mamma, om de fick ta in katten en stund. Djurvän som Anki var sade hon att det gick bra en stund. Att katten var gravid såg ingen, men två små kattungar födde hon plötsligt där i Emmas rum.


Redan från början stötte mamman bort Snäckan. Den lilla kattfamiljen fick tillbringa sina första veckor på Djurens vänner. Barnen hade inte så svårt att övertala mig om att ta emot en kattunge som kommit till på detta märkliga sätt. Deras pappa däremot var inte så glad för husdjur, men barnen lovade som alla barn gör i förälskelsens stund att ta hand om katten och att de aldrig mer behövde få veckopeng. Ja, ni vet ju säkert hur länge de löftena höll.



Snus, kallade vi henne. Detta är i juni 2019.

Snäckan kom lika hastigt in i vår familj som hon idag har lämnat oss, 17 år gammal. Imorse trodde jag hon var död. Huvudet hängde konstigt över soffkanten, som om hon var livlös. Men det var inget. Hon åt och gick ut i det fina vädret. Jag fortsatte min flyttsortering. Några timmar senare tittade jag ut på Mariannes innergård och såg att Snäckan låg och flämtade. Jag bar in henne och tänkte att nu vill och orkar hon inte mer. Hennes andning var kraftigt påverkad. Jag trodde hon skulle somna in i min famn. Jag låg en lång stund med henne på bröstet och sade tack och farväl, men så kvicknade hon till igen men verkade alldeles förvirrad. Då tog jag beslutet att åka in till djursjukhuset.


Vi samlades alla. Jag, barnen och barnbarnen. Barnen kom från sina arbeten för att ta farväl. Vi grät och vi kramades om vartannat. Lina tog sedan sina syskonbarn med sig ut ur rummet medan jag, Niki och Jolle stannade kvar när Snäckan fick sprutorna som stannade hennes hjärta.


Det ekar tomt i mitt hem. Det ekar tomt i våra hjärtan.


Snäckan har betytt mycket för oss alla. Hon har varit en vän, en tröstare och hjälpare när livet känts ensamt och svårt för oss på olika sätt. Hon har varit kramdjuret för barnen när de var små och min sambo här på gården.

I sjutton år har jag tömt hennes sandlåda. Nu är den tömd för sista gången. I sjutton år har jag sett till att hon haft mat och vatten. Nu står skålarna i vasken.


Igår när min fina vän Carina var här sade jag till henne att jag inte klarar av att avliva Snäckan, att jag tar med katten till Lina när jag flyttar. Snäckan ville uppenbarligen inte det. Hon tog beslutet åt mig när hon idag visade att hon inte kunde andas ordentligt.


Det har varit alltför mycket död och förluster för mig och barnen sedan jag flyttade hit för åtta år sedan. Jag hann knappt innanför dörrarna 2014 förrän min exsambos bror Rickard dog knall och fall. Sedan har vi mist både husdjur, barnens farmor och farfar, arbetskamrater, andra djur på gården och annat som betytt något för oss.

Vi behöver liv och förening och fest och glädje. Bröllop och dop och inte fler begravningar på länge. Det är känslomässigt överväldigande att mista de man älskar och att inte hinna återhämta sig emellan. Vi är trötta själsligen av all sorg och allt svårt vi på olika sätt gått igen.


Gud, sänd oss din tröstare och hjälpare! Kom med din kärlek och ditt ljus in i våra liv. Vi behöver det!


Snäckan, tack för allt du var för oss och alla goda år du gav oss. Lek nu med Sullivan uppe i Guds hus och fånga möss och sorkar med honom. (Låt bli barnens alla hamstrar och marsvin.)

Kanske kan du och Herr Sullivan vara vänner nu. Du gillade ju inte honom så värst när den hemlöse katten kom till oss och anslöt sig till familjen.



Snäckans sista steg i gräset på gården


Vila frid och busa runt i himmelen Snäckan!

Det är tomt och tyst utan dig.


Kram,




26 views1 comment

Recent Posts

See All

Marie Ek Lipanovska

Författare och illustratör