• Marie Ek Lipanovska

Sötnosen, en riktig liten superhjälte

Hon tittar på mig med den där blicken som mina barn hade när de var små, då när jag ännu var deras hjälte, den bästa mamman som fanns i hela världen. Vi växer alla ur den blicken och kärleken. Sakta byts den ut mot besvikelse och tonårstrots och ögon som säger: "Jag behöver dig inte. Jag klarar mig själv. Du duger inte."


Jag gissar att det ligger i den mänskliga naturen, att det är inbyggt, kanske för att vi en dag ska kunna bryta upp, flytta och bilda en egen familj. Ändå är det en förlust för både barnet och föräldern. Barndomens oskuldsfulla tid där föräldrarna är superhjältar också när de är usla, den försvinner. En ny "verklighet" blir synlig för barnen. De vuxna är inte alls så bra som vi först tänkte och kände. Det gör ont när den första taggen av besvikelse sätter sig i hjärtat. Med åren kommer de att bli många. För en del barn så oräkneliga att hjärtat förvandlas till en nåldyna. Tack och lov slapp jag från det. Jag fick den vanliga dosen och har gett upphov till den vanliga dosen för mina barn.


Men det finns ett barn som aldrig kommer att se på mig med besvikelse, utan bara med villkorslös kärlek. För ett barn förblir jag en superhjälte hur jag än bär mig åt. Det gör något med mig att bli sedd med de ögonen. Jag mjuknar. Jag känner mig älskad. Jag känner mig sedd och uppskattad. Jag får vila i att jag gör mitt allra bästa även om det oftast ändå inte räcker till. Sötnosen är det barn som kallar mig för mamma och ser på mig med den blicken full av vördnad och kärlek. Och det får mig att vilja vara en superhjältemamma åt henne. Det får mig att kämpa lite till, även när jag vill ge upp. För jag vill så gärna återgälda hennes kärlek och låta henne behålla sin oskuldsfullhet och friheten från allt bedömande och dömande.


Hon är superhjälten, inte jag. Men jag blir glad över att hon tänker så om mig. Sötnosen lever. I mig. Hon kommer aldrig någonsin att flytta hemifrån. Hon kommer aldrig att bli vuxen. Det är just barnaskapet med den rena blicken som gör henne till den hon är, till superhjälten med så stärkande egenskaper. Jag är mamma åt henne för att jag ger henne synligt liv, så att också ni kan få glädjas åt henne. Hon är min och jag är hennes, ingenting kan skilja oss åt. Alla människor borde leva med ett sådant barn. Alla gör det innerst inne, men få känner till det.




Sötnosen är ett Andens barn, född i ande och sanning, inte av människa. Hon talar Andens språk, som är kärlek. Hon tar Gud på orden när Jesus säger: "Döm inte, så blir ni inte dömda."


Marie

Illustratör på www.marieeklipanovska.se


4 views0 comments

Recent Posts

See All