Search
  • Marie Ek Lipanovska

Sötnosen har näsa för kärleken

När Sötnosen formades skedde det i Himmelen. Alla de första teckningarna är hon tillsammans med Anden bland molnen. Då saknade hon öron och var bara klädd i blöja. Hon såg vad Anden gjorde och härmade sin bästa vän. Det är så barn lär sig saker. De kopierar.

Sedan länge lever hon nere på jorden, bland blommor och bär, i Skapelsen. Ibland stegar hon sig över ett hinder och genom prövningar hon möter på sin upptäcksfärd i Eden där hon lever och bor. Med korset på ryggen och Andens hjälp är det enklare att balansera över stock och sten. Och iklädd kärleken, med hjärtat på rätta stället så finner hon alltid en väg.



Plötsligt en dag i år, fyra år efter hennes tillkomst, tecknade jag ett par öron på Sötnosen. Jag blev själv så paff, men log sedan åt den självklara utvecklingen hon följer. Och nu känns det som om de alltid suttit där och hållit hennes stora smittande leende på plats.




Liksom alla barn vill Sötnosen ibland vara större än hon är. Så är också vi vuxna, vi tänker att vi ska springa innan vi lärt oss att krypa. Sötnosen berättar för oss om livet som Andens barn, inte om barnet vi är till våra föräldrar. Hur gamla vi är när vi tar emot det barnaskapet som livet med Gud som vår fader är, är olika för oss alla. Jag var 30 år. Och inte förrän jag var 48 år, dvs efter 18 år med Gud som pappa, lade Gud sin lilla dyrbara solstråle i mina händer.




Förra veckan fick hon mig att skratta när hon visade mig hur mycket hon längtar efter att likna sin bästis Anden. Så Jesus hjälpte till att klä henne och satte på en egen liten röd nos lik Andens näbb. Tänk så fiffig kärleken är om vi bara vågar drömma stort och öppna famnen för alla möjligheter.


/Marie

6 views
This site was designed with the
.com
website builder. Create your website today.
Start Now