Sötnosen vilar i Jesu famn. Hon är främlingen som vänt tillbaka för att ge Gud ära i Lukasevangeliet 17:11-19:
Under sin vandring mot Jerusalem följde han gränsen mellan Samarien och Galileen. När han var på väg in i en by kom tio spetälska emot honom. De stannade på avstånd och ropade: »Jesus, mästare, förbarma dig över oss!« Då sade han till dem: »Gå och visa upp er för prästerna!« Och medan de var på väg dit blev de rena. En av dem vände tillbaka när han såg att han hade blivit frisk. Med hög röst prisade han Gud och kastade sig till marken vid Jesu fötter och tackade honom. Han var samarier. Jesus frågade: »Blev inte alla tio rena? Var är de nio andra? Är det bara den här främlingen som har vänt tillbaka för att ge Gud ära?« Och han sade till mannen: »Stig upp och gå. Din tro har hjälpt dig.«
Denna bild är ett samarbete med Svenska Kyrkan i Florida inför söndagens högmässa på Tacksägelsedagen med temat "Lovsång".
Jag vaknade med en idé denna oktobermorgon. Den är inte ny, men den var bortglömd. Jag såg plötsligt alla illustrationerna jag tecknar till Svenska kyrkan i Florida i en annan form.
Jag är en av de hemvändande. Liksom Sötnosens lovsång och tacksägelse inte är speciellt festlig, så är inte heller min det. Jag visar min tacksamhet såsom hon gör. Genom att vara nära Gud och visa tillit till Jesus helt offentligt, inför allas ögon. Jag räds inte att visa upp barnet inom mig. Inte heller att vara vuxen tillsammans med Gud.
Liksom Gud älskar jag kvinnor på ett alldeles speciellt sätt. Det går liksom inte att inte älska de människor som måste slåss underifrån. Idén jag vaknade upp med imorse är en form för andlig vägledning som kvinnor älskar och vill ha. Så den ska jag en dag ta fram och sälja. Men det dröjer. Först ska alla illustrationerna växa fram i sin egen lugna takt.
Många som har mött Gud på sin egen personliga botten väljer sedan när de mår bättre att återvända till sina gamla liv där Gud fanns i periferin. Det är inte alls konstigt. De gamla spåren är ju upptrampade och välkända.
Närvaro och sanning talar evangelietexten i bilden om, åtminstone för mig. Tio sjuka människor ropar till Jesus om hjälp. Han ger dem en vägledning. Han berättar varthän de ska gå. På vägen händer något. Alla blir friska. Men endast en lägger märke till det (eller vill kännas vid det). Den personen vänder då tillbaka till Jesus för att tacka honom.
Vem valde de andra nio att tacka för att de blev friska? Tänkte de att det var deras egen förtjänst, för att de följde rådet de fick? Gav de någon annan som de mötte på vägen äran för vad Jesus hade gjort?
Att lägga sitt liv i Jesu händer, det är vad Sötnosen gestaltar. Att liksom ett barn lita på Guds kärlek såsom vi gjorde till våra föräldrar när vi var små. Men det är inte detsamma som att vara som ett barn, att vägra bli vuxen och att inte ta ansvar för sitt liv.
Jesus vakar över mig. Han övervakar inte mig för att kunna ha makt och kontroll över mig. Utan för att beskydda mig.
Jesus ser alla mina behov. Han ser inte för att söka efter mina fel och brister. Utan för att älska mig sådan jag är.
Jesus känner mig på djupet. För han känner sig själv helt igenom.
Marie Ek Lipanovska
Bloggare, författare och illustratör
Comments