• Marie Ek Lipanovska

Tröstaren och Hjälparen

Det är lätt att tro att Sötnosen är det barn jag en gång var, och barndomen som lever kvar i mig. Men så är det inte.


Sötnosen är Guds barn i mig. Den del som är oförstörbar, som oavsett vilket arv eller vilken miljö jag växer upp i inte kan gå förlorad. Det är den heliga del som endast den helige ande kan visa mig fram till.




Ibland påminns jag om något svårt från min barndom trots att de flesta av såren är läkta. Det kan göra ont om någon eller något petar med ovarsam hand på de ärr som ännu är ömma


Sötnosen och Anden är min tröst och hjälp. Det är genom att teckna dem som jag kunnat läka det barndomstrauma som kom att lägga grunden till och därmed forma hela mitt vuxna liv.


Sötnosen och Anden kommer med ljus. De skyr inte det svåra och onda, de iklär sig det och vill känna mig på djupet. Jag är därför inte längre ensam i mitt allra innersta.


Jag ska berätta en djup hemlighet för er. Inom mig bär jag på en djup känsla av att jag inte förtjänar att älskas och ha ett gott liv. Dessa känslor rör inte barnet, utan den vuxna i mig.

Jag vet att jag är älskad, men själen och kroppen bär ännu på erfarenheter av att bli sårad och övergiven i vuxen ålder. Det tar tid att tro på sanningen och integrera den även när den är god.


Inifrån och ut, i närvaron av Sötnosens och Andens kärlek, förvandlas jag sakta men säkert. De gamla erfarenheterna jag har från mitt vuxenliv byts ut mot nya. Långsamt sjunker kärleken in och gör mig hel igen.


Jag är snäll mot mig själv. Också när jag tvivlar. Också när de gamla erfarenheterna gör ont. Jag berättar detta för er som behöver tro, hopp och kärlek. För er som ibland också tvivlar på att ni förtjänar kärleken, kanske för att ni saknar erfarenheter av att vara älskad. För er som har sår från barndomen eller vuxenlivet som ännu inte har läkt. För er som behöver höra att inom er finns något oförstörbart och gudomligt som bara den helige ande kan föra er till och endast kärleken kan forma fram.


Men det finns ingen genväg. Ingen mirakelkur. Det tar tid. Du behöver ha tålamod med både dig själv och Gud.


Jag vet att jag är älskad.

Jag vet att kärleken inte är något jag kan förtjäna.

Varken från Gud eller människor.

Kärleken är en gåva.

Jag vet att jag behöver kärleken mer än något annat i mitt liv.

Jag vet att endast kärleken gör mig hel och fri.

Jag gör inte barnet eller den vuxna i mig något illa.

Jag är rädd om mig själv.


En dag hoppas jag kunna sy upp Sötnosen-tygdockor och Anden-snuttefiltar för de allra minsta. Även som vuxen behöver jag känna den fysiska närheten av de som skänker mig tröst och hjälp.


M❤️

9 views0 comments