Jag undrar så vad det ska bli av min lilla tjej Sötnosen och hennes vän Anden. Häromdagen berättade jag för min äldsta dotter om en teckning jag hade ritat, vad jag trodde att den ville säga mig och vad jag tänker kan vara Sötnosens väg framåt. Dottern blev berörd och tårögd av vad jag delade med henne.
Sötnosen föddes i december 2016. Hon är alltså sex år och ska fylla sju. Idag tittade jag in på Sötnosens hemsida. Nu närmar sig fastan och jag fann denna text när jag städade i Sötbloggen.
Nej, detta är den fasta jag vill se: att du lossar orättfärdiga bojor, sliter sönder okets rep, befriar de förtryckta, krossar alla ok.
Dela ditt bröd med den hungrige, ge hemlösa stackare husrum, ser du en naken så klä honom, vänd inte dina egna ryggen!
Då bryter gryningsljuset fram för dig, och dina sår skall genast läkas. Din rättfärdighet skall gå framför dig och Herrens härlighet gå sist i ditt tåg.
Då skall Herren svara när du kallar, när du ropar säger han: »Här är jag.« (Jesaja 58:6-9)
Text ur Bibel 2000 ©Svenska bibelsällskapet
Sötnosen har alltsedan hon föddes försökt att göra precis så som profeten Jesaja skriver. Hon har gjort det med mig som människa. Hon har befriat de delar som varit fängslade och fördömda. Hon har lyft av det jag burit på mina axlar likt ett ok som krökt mig. Hon har tagit min egen inre lilla skräckslagna flicka till kyrkan för att ge henne Jesu bröd och vin. Hon har tvättat själens smutsiga kläder och kommit med en ren och fin andedräkt. Hon har helat många sår. Hon har byggt ett Guds hus inom mig där vi alla bor ihop. Allt detta har hon gjort genom att lyssna till och samarbeta med Anden.
Sötnosen har inom mig verkat för mig. Genom teckningarna jag ritat har hon berättat en ny historia för mig än den gamla kärlekslösa och ensamma berättelse jag tvingats lyssnat till i alla år. Hennes entusiasm har aldrig sinat. Inte en sekund har hon övergett den lilla flickan i mig som känt sig ensam, rädd och missförstådd. Långsamt har Sötnosen ersatt min bristande tillit med en allt djupare tro.
Vad Sötnosen och Anden gjort för mig, vill de också göra för andra barn. De båda vännerna vill ge barn tro, hopp och kärlek. Barn som växer upp med missbrukande föräldrar och utan Gud. Barn som mobbas i skolan och önskar en bästa vän mer än något annat. Barn som växer upp där de vuxna är gränslösa och kränkande. Barn som inte får kramar, omsorg och närhet. Barn som lämnas ensamma med sig själv och sina känslor. Barn som blir övergivna och tvingas agera som vuxna. Barn som utsätts för övergrepp. Barn som hånas och föraktas. Barn som lever i misär. Barn som behöver kärlek och hjälp.
Sötnosen och Anden bryr sig om de små. Om barnen som på olika sätt far illa. Därför är det mot barn jag vill rikta mig. Barn som kan läsa en Sötnosenbok som berättar för dem att de är älskade. Barn som känner sig ensamma och behöver höra talas om att det finns någon som bryr sig och vill vara en vän.
Sötnosen är ett Guds barn. Hon gestaltar i sin vänskap med Anden den vänskap som Gud kommer med till varje människa och som barn behöver få höra om redan då de är väldigt små. Barnen kommer att behöva den historien att luta sig mot när de växer upp. Den berättelse som säger att de är älskade och aldrig ensamma, trots att det ibland känns så. De behöver höra historier som kommer med frid och kärlek, med gemenskap och hopp. I synnerhet nu när världen ser ut som den gör och vi matas med elände dygnet runt.
Marie