LÅNGFREDAG
Moder Maria, Maria från Magdala, Maria som var mamma till Jakob och Josef samt Salome som var mamma till Jakob och Johannes, de fyra kvinnorna var några av de som var med när Jesus dog på korset.
Hur är det att som mamma se sitt barn korsfästas och höra hur han ropar "Min Gud, min Gud varför har du övergett mig?"?
Hur är det att vara kvinna och bevittna döden av den ende man som visat en verklig kärlek och respekt?
Hur är det att vara en moder och tänka att nästa gång är det kanske min son som hänger där, för mina barn är den mannens lärjungar?
Det slår mig i denna stund att också lärjungarnas mödrar följde Jesus. De vandrade med Jesus och sina söner och bidrog till deras uppehälle under dessa predikovandringar. Endast en av männen, Johannes, är med vid korset. Han är där med alla Mariorna och sin mamma Salome.
Flera av dessa kvinnor finner vi sedan också vid graven.
Att gå bredvid den man älskar som vandrar mot döden är bland det svåraste som finns. Om slutskedet av livet är fyllt av lidande är det ännu värre att uthärda maktlösheten, förtvivlan och sorgen. Att begrava den människa som stått en nära gör avskedet så definitivt. Kroppen som förut var fylld av en person är plötsligt alldeles tom. Hela tillvaron blir svart. Sorg är som ett slukhål. Aldrig mer .... får jag se dig. Aldrig mer ... får jag höra din röst. Aldrig mer ... får jag röra vid dig. Aldrig mer ... är något som är obegripligt svårt att förhålla sig till. Sinnet kan ej greppa döden. Hjärtat ekar av tomrummet den älskade lämnade efter sig. Kroppen blir stum.
Långfredagen ger utrymme åt det vi inte kan undgå. Döden. Vår egen död. Döden av någon vi älskar. Sorgen ges plats. Förlusten breder ut sig. Allt känns mörkt. Livet blir aldrig mer detsamma. Människor vi älskar kan inte ersättas. Ett tomrum uppstår inom oss som vi lär oss att leva med. Till och med Gud känns avlägsen.
Det är då vi behöver påminna varandra om att livet fortsätter trots att människor dör. Vi måste få sörja och låta sorgen ta sin tid, men vi får också minnas den människa som lämnat oss och känna att minnen är en del av det som gör att människan lever vidare.
Jesus återuppstod och på något sätt gör vi det alla. Genom mig lever de avlägsna släktingar som dött vars berättelser jag delar med mina barn och barnbarn. Genom mig lever Mariorna och Salome, Jesus och lärjungarna vidare genom att jag berättar om dem. Berättelserna bär liv från generation till generation.
Sötnosen är inte rädd för döden och att berätta om den. Hon tycker förluster är svårt och att sorg gör ont i hela kroppen. När det är som allra svartast är det svårt att minnas vad hon fått berättat för sig, att den hon älskar mest i hela världen kommer tillbaka till henne för att sedan för alltid vara kvar.