Jag vaknar med en dundrande huvudvärk och hinner inte sätta fötter i golvet innan en livlig debatt satt igång uppe i huvudkontoret. Det är väldigt tydligt att det i mitt sinne finns andra människor än jag denna morgon. Och vi är inte överens. Jag samtalar med ett par personer och ämnet är detsamma. Klart är att vi står långt ifrån varandra, inte bara i en fråga utan flera som hänger samman. Flera olika scenarion utspelar sig för mitt inre och jag blir trött av alltihop.
Jag går med släpande steg bort till badrummet. Orkar inte duscha just nu. Sveper bara morgonrocken om mig, kissar hundarna, ger dem mat och sätter på en kopp kaffe. "Gode Gud", säger jag i hopp om att bli lyssnad till. "Kom! Gud, kom! Skapa ordning i denna röra. Ge mig klarhet. Denna debatt leder ingenvart. It is a dead end."
Just i denna skrivande stund kommer en duva flygande och sätter sig på spaljén som Lina satt upp på uteplatsen. Nedanför står den stora krukan jag hade på gården. Den där murgrönan klättrar på en bit armeringsjärn och där jag allra överst har hängt ett hjärta och ett kors. I samma kruka är ett cementhjärta på en stålpinne nedtryckt, det gjorde Jonathan till mig när han gick i grundskolan.
Jag hajar till när duvan landar. Skator brukar flyga in på uteplatsen och försöka hacka i sönder säcken med hundmat för att få sig ett gratis skrovmål, men duvorna håller sig på trottoaren utanför.
"Tack Gud", tänker jag vänd mot duvan. "Tack för att du ser, hör och känner mig så väl."
Allt i tillvaron pekar på Gud, det handlar bara om att lära sig se och förstå och urskilja vad som är vad. Förstå mig rätt, krig pekar inte på Gud, men Gud är närvarande där det finns krig och stannar man upp så ser man att Gud pekar i en fredlig riktning, bort från krigets konflikt, mot försoning och enhet. Jag tror man måste kunna stå kvar i situationer där extrema motsatser förekommer för att se att krig är en väg som människan på egen hand byggt och fred är Guds väg. Och att mitt i en livlig debatt kan man åkalla Gud och be om hans väg.
Jesus sade: Frid lämnar jag kvar åt er, min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Känn ingen oro och tappa inte modet. (Joh 14:27)
Det blir alltmer uppenbart för mig att människans ande allt som oftast är uppfylld av konfrontation, stridighet, argumentation, debatt och meningskiljaktighet. Och lika uppenbart är det att Guds ande är frid. En frid som inte finns i världen och inte är av världen.
Stinissen och Eggehorn hjälper mig denna förmiddag att få klarhet. Wilfrid Stinissen skriver i min dagliga andaktsbok Idag är Guds dag:
Det är orättvist om du bedömer ditt förflutna efter vad du nu vet, men tidigare inte visste. Och även om du tidigare verkligen handlat mot bättre vetande, inte följt ditt samvete och din insikt, så kan du från och med nu återställa allt om du gör vad du i denna stund inser är det rätta.
Möjligheten att leva enligt Guds vilja ligger alltid öppen för dig. Ibland är det kanske hans vilja att du inte vet vad du skall göra för att kunna fortsätta. Överlämna då din ovisshet till honom, acceptera att vara i tillfälligt mörker. Om du är helt uppriktigt inför honom och inför dig själv kommer du i rätt stund att veta vad du skall göra.
Tack Stinissen! Skönt att höra. Dina ord är fyllda av nåd. Frid kommer de med.
Ylva Eggehorn skriver i min andra dagliga andaktsbok Natt och dag: ord för årets alla dagar:
Att leva i den blicken (Kristus blick) kanske måste läras in, både kognitivt och genom erfarenhet, både i ensamhet och i miljöer där man lärt sig att se utan att jämföra. Det är en enorm utmaning till Kristi kropp (Kyrkan) idag att vara detta gömställe, denna fristad, istället för att vara en religiös variant av den värderande blicken. Och det kommer att beröra frågan om hur vi ser på oss själva. Vad har jag övat? Att bada i blicken som gläder sig med mig, eller i den blick som värderar, jämför, och ständigt höjer ribban för vad som är gott nog?
Tack Eggehorn! Du sätter ord på det jag intuitivt vetat men inte förstått på ett medvetet plan förrän nu när du formulerar det. Jag förstår på ett ännu djupare plan varför kvinnan är hudlös, henne jag skrev om igår på bloggen. Och jag inser att mitt hem och mina grupper har varit ett sådant gömställe, en sådan fristad du skriver om, men också att jag haft svårt att finna en för mig själv. Men att hos Andrea Hylen har jag funnit en.
Denna dag är ett tydligt exempel på varför jag behöver både mannens och kvinnans ord om Gud, tro, medmänsklighet, kärlek och gemenskap.
Idag är det fredag. För er som lyssnat på samtalet jag hade med Andrea när jag var gäst i hennes podd "Carving a New Path" vet att fredagarna sedan länge är helgade åt Gud. Under mer än ett års tid har Sötnosen fått förfoga över denna speciella dag, men just nu är mitt fokus det helande som sker hos kvinnan inom mig, med Jesus som läkaren. Därför får Sötnosen gå på tidigt sommarlov och slippa sitta inne för att läsa Psaltaren när solen skiner. Boken är ju kvar, men årstiderna växlar. Det är inte så att hon protesterar över att lägga boken åt sidan en stund för att springa ut och leka i naturen. Jag tänker som hennes "mamma" att både Moder Jord och leken i sig är goda lärare i livskunskap. Det är ju Sötnosen som talar med duvor.
Allt har sin tid. Det helande Jesus vill för kvinnan i mig pågår på samma inre strand som han steg iland för 15 år sedan. Det var en välsignad tid ihop som blev till en bok med namnet tid att lyssna. Om detta kommer jag att berätta mer i nästa poddavsnitt hos Andrea då vi ska samtala om min vänskap med Jesus.
Ett utdrag ur boken tid att lyssna, som inte finns att köpa längre.
8/12 2009 Familjen
Kvinnan står vänd mot spisen. Huvudet är böjt. De salta tårarna droppar ner i grytan. Hennes hand rör sig monotont. Själslöst. Hon är djupt ledsen. Besviken och uppgiven.
Mannen sitter vid matbordet. Han bläddrar i tidningen. Låtsasläser. Orden och bokstäverna är suddiga. Tårarna som bränner i ögonen får bokstäverna att rinna ihop. Han är djupt ledsen. Besviken och uppgiven.
Ännu ett gräl. Ännu en gång har orden som sårar strömmat ut och krigat med varandra. Som knivhugg. Pistolskott. Ord som skadar.
Hon älskar honom. Han älskar henne.
Adventsstaken ger ifrån sig ett varmt sken. Hon vänder ansiktet mot fönstret och blickar ut i decembermörkret. ”Varför, varför blir det så här” tänker hon.
Taklampan är släckt. Han är tacksam för det. Kanske hon då inte ser att han gråter. De två ljusen i adventsstaken brinner med varm låga. Han blickar in i detta varma sken och tänker ”varför, varför blir det så här”.
I dörröppningen står någon. Varken mannen eller kvinnan har upptäckt henne. Upptagna av sig själv och sina sårade känslor ser de inte barnet i dörröppningen. Hon har vaknat av skriken. Tack och lov har hon bara hört en del av de ord som utväxlats mellan hennes föräldrar. Men trots sin ringa ålder förstår hon kroppsspråket som med all tydlighet visar en kärlekslös kommunikation. Hon tittar på sin mamma och ser henne torka tårarna och snoret med förklädet, det röda hon alltid bär till jul. Flickan vänder sig mot pappan och ser tårarna som faller ner och gör gropar i tidningspappret. Inom henne känns det tomt. Hon är rädd. Orolig för att de ska skiljas. Att hon ska behöva flytta och vara varannan vecka hos mamma och varannan hos pappa. Rädd att hennes familj ska splittras. Att ingenting längre ska vara som förut.
Bakom flickan står en man. Han stryker henne över håret. Hon vänder sig om. Känner hans närvaro. Känner kärleken han sänder ut till henne. Flickan känner hur hon fylls av tröst, tro och hopp. Hur hon blir varm inombords. Hon vet vem som kommit för att trösta. Han finns alltid hos henne och har alltid funnits. Han är hennes bäste vän. Alltid där för henne. Han blir aldrig arg. Han skäller aldrig. Han älskar henne precis som hon är. Ibland kan hon se honom. Han lyser. Änglalik. Hon känner sig alltid stark tillsammans med honom. Modig. Och full av kärlek.
Flickan vänder sig mot sina föräldrar och säger högt ”jag vill inte att ni skiljer er”. Hon håller honom hårt i handen, i väntan på föräldrarnas reaktion.
Kvinnan och mannen vänder sig hastigt om. Överraskade och förvånade. De tittar på flickan. Sedan på varandra. ”Förlåt” formar sig mammans mun. ”Jag älskar dig” svarar pappan tyst tillbaka. Deras ögon möts och de vet att kärleken finns där. Till varandra och till dottern. Deras kloka vackra dotter.
De tre möts i en kärleksfull tyst kram. Tårarna av sorg byts ut till tårar av lättnad och glädje. Kvinnan känner tillit, hopp och kärlek. Mannen känner tillit, hopp och kärlek. Flickan formar ett tyst ”Tack Jesus”.
Det kunde lika gärna ha varit mannen som lagade mat och kvinnan som låtsades läsa en tidning, en bok eller hängde på sociala medier. Berättelsen handlar inte om de normer människan sätter upp utan om var Gud befinner sig i den splittring som råder i vår värld. En splittring som breder ut sig mellan länder och folk, mellan religioner och kulturer, mellan människor i familjen, på skolgården, på arbetsplatsen, ja i hela samhället.
Var är Gud mitt i allt elände? Den frågan ställer sig många människor. Nu har du svaret. Gud står bakom barnet som ser vad splittringen gör med människor, med familjen, med världen. Gud står bakom barnet som ser vad de vuxna försöker dölja för sig själv och varandra. Gud står bakom barnet som håller Jesus i handen. Gud står bakom barnet som vet att kärleken finns i alla människor och som vet att varje människas djupaste längtan är att älska och vara älskad. Också den mest ondskefulle person. Gud står bakom det barn som vet att hon aldrig någonsin kan reparera de djupa sår som människan bär inom sig, det kan bara Jesus.
Kram,
